Kalmar Mini Tri andra försök

Till Elfies 13 veckors vägning var jag tvungen att kliva upp på vågen igen och fick bekräftat vad jag nästan anade…den nådde nytt pers åt fel håll även utan Elfie (som vägde 9,5 kg by the way). Och där har vi en stor del av förklaringen varför det var så motigt att träna inför årets Mini Tri. Det var den där som jag skulle vara sååå vältränad och sååå mycket lättare för hade jag bestämt för att få min revansch för förra årets misslyckade insats. Det började lovande i vintras med simningen men eftersom jag envisas med bröstsim som alternativ till att drunkna i frisim får jag nog ta någon mer lektion i hur man koordinerar armar och ben. Armtagen har jag hyfsat koll på men benen bara sprattlar åt alla håll och dessutom vid fel tillfälle. Det enda som har gått framåt är andningen. Kan nu dyka i varje simtag utan att få panik. Tyvärr kom simningen av sig när sommaren kom. Jag hann bara med ett par pass ihop med Roxy innan hon spräckte sina klon och tappade lusten sedan. Cyklingen har jag däremot hållit i desto mera, både inne och ute och passade även på att göra en bikefit. Han bara tittade på mig.. men så där kan du ju inte cykla omkring, förstår du väl!! Inte?? Typ alla inställningar var fel och styrstången byttes, jag nådde ju inte ens fram till bromsarna och se där, nu gick det mycket bättre 🙂 Han ville även övertala mig att använda cykelskor men där gick gränsen, det känns tillräckligt vingligt även utan att vara hopkopplad med cykeln. Löpningen ja..där är vi åter tillbaka på vikten för varje extra kg har en enorm inverkan på löpsteget lärde jag mig iår. Är helt chockad över hur dåliga mina tider är iår jämfört med tidigare år och det motiverar ju inte direkt till att vilja springa mera. Och då gjorde jag ändå en hel del styrke och flåspass på gymmet för att öka spänsten men det är inte så lätt när man känner sig som en elefant. Ökad löpträning hade behövts men var tyvärr inte varit möjligt heller utan att jag genast kände av min gamla skada i baksidan. Förbannad över att inte ha kunnat hålla tassarna borta från sötsakerna och fast besluten att inte utsätta mig för förnedringen det skulle innebära att inte ens komma i närheten av mina dåliga tider från förra året där jag var sjuk tänkte jag hoppa över mini trin iår. Men så kom tävlingsdagen och hur det gick till och vad som styrde mig har jag ingen aning om men helt plötsligt var jag här igen 🙂

Kände mig ju nästan van nu men hade noll koll som vanligt skulle det visa sig. Nöjd med att ha god tid till min simstart till löpuppvärmningen som jag verkligen behöver tänkte jag spurta iväg.. Vart skall du?? Undrade funktionären i utgången. Vi stänger strax och då kommer du inte in igen!! Oops, bara sprinta tillbaka till cykeln, hafsa ihop simgrejerna, på med de för stora badtofflorna och det var ju en upplevelse att göra löpteknikövningarna i dessa sedan med det gick. Fast när jag skulle ta på mig mina simglasögon fick jag genast nästa problem, där satte redan ett par!! Som tur var fanns snälla och hjälpsamma människor som tog hand om dessa under tiden fast till cyklingen och löpningen hade det inte varit helt fel att kunna se ordentligt… Hade behandlat mina simglasögon denna gång och kunde se hela vägen men vet inte om det var så bra.. För då såg jag att jag hela tiden drev ut mot höger hur mycket jag än försökte hålla mig till vänster. Det var mentalt jobbigt. Och när det förra året blev en glad surprise att jag var framme så kunde jag ju nu se målet hela vägen från bron, problemet var bara att det inte kom närmare.. Lyckades ändå slå förra årets tid med 17 sek. Och så kastade jag mig halvblind in i cyklingen, varken åskådare eller medtävlande hade någon som helst aning om vilken trafikfara de mötte när de passerade mig. För även om jag startade sent och på så vis slapp att hela startfältet svischade förbi mig så var det tillräckligt många ändå. Men jag gjorde så gott jag kunde och efteråt kunde jag inte påstå att jag hade kunnat ge lite till, körde på max av min förmåga och hade en så hög puls som aldrig förr under en cykling. Belöningen blev en förbättring på 3:53 min jämfört med förra året. Fötterna hade som vanligt somnat efter cyklingen men ändå kändes det helt ok att börja springa. Snigelfart förstås men inte den nära döden upplevelsen som jag var inställd på. Hade tyvärr inte heller koll på sträckan som jag trodde var kortare och när vi skulle ut på sista slingan istället för att vända upp mot mål tog det helt slut i huvudet och kroppen följde efter. Fick dock förnyade krafter under upploppet och tiden i mål var 1:09 min bättre än förra året. Inte heller här kunde det ha gått bättre, var nära maxpuls i slutet och över halva tiden gick i röda zonen.. Sammanfattningsvis en väldigt enkel slutsats. Träning betalar sig. Sim och löpträning försummades av mer eller mindre godkända skäl, cykelträningen ökades och resultaten är därefter. 5:19 min bättre än förra året i tävlingstid, däremot såsade jag bort mera tid mellan simning och cykling. Men hur bra kan det inte bli om jag nu även kunde lyckas få kosten under kontroll igen till nästa år och få ordning på både simning och löpning? Sjukt taggad nu och väldigt nöjd att jag genomförde tävlingen i alla fall!!

Inte lättare men snabbare 🙂

Nästa dag kunde jag knappt gå men oavsett detta stod sök på schemat för kvällen. Och oavsett detta ville Eka och Roxy så klart ha sina spår innan…

Elfie gjorde jätteframsteg i söket jämfört med första gången där hon knappt hade vågat sig ut till figgen. Blåbärsbuskarna blev några gigantiska hinder. Nu var det ingen som helst tveksamhet. Och så blev det en glad överraskning att få träffa en ny sök och lekkompis, de hade kunnat rulla runt i evigheter ❤

Bilkörningen har hon fått öva sig på några gånger till sedan sist, både korta och lite längre och det har väl gått framåt lite på så vis att hon bara har spytt någon enstaka gång och kan även koppla av efter ett tag men bara att bli satt i buren och utan att bilen rullar ens utlöser alltså den här reaktionen.. Och då hjälper inte heller några lugnande dyra sprayer… Ej heller tillgång till vatten i bilen, ett bra tips som jag fick.

Men förhoppningsvis lär hon sig snart att förknippa denna med en transport till något roligt, som till en till lekkompis som hon hade kul med medan Eka och Roxy simmade 🙂

Morgonpromenaden går vi nu alla ihop till Ekas stora lättnad men på Roxys bekostnad 🙂

Tillfällen där Roxy vill döda Elfie har blivit allt färre och hon tolererar hennes närhet mer och mer. När hon är väldigt trött kan Elfie t.o.m. använda henne som kudde. Annars fortsätter hon alternera mellan att ignorera Elfie, gurgla på henne och vilja leka med henne. De fartfyllda lekarna får jag dock tyvärr genast sätta stopp för.

Men som tur är finns det andra sätt… Kan jag få ta den?? Skulle inte tro det!!

Elfie vet inte ännu att man inte kan vinna en dragkamp mot Roxy men Roxy gillar skarpt att hon får lite motstånd för första gången.

Medan Eka och Elfie gillar att tävla med varandra om vem som kan låta mest till grannarnas stora förtjusning.

Och så har hon även fått vidga sina vyer och se det stora havet i form av Kalmarsund. Vilket skrämde henne sådär… Jag har ingen lust att hämta min pip idag sade Eka. Och jag hämtar bara min boll sade Roxy. Men JAG har lust sade Elfie och kastade sig ut på sitt livs första simtur. Det var en fullständig självklarhet och ingen som helst tvekan när underlaget släppte…

Här brukar vi leta godis och det lärde sig den ständigt hungriga Elfie väldigt fort 🙂

Hon får fortsatt sin ruta varje kväll men vi kan nog snart gå över till ett litet spår. Hon är väldigt noggrann och lämnar inte en godisbit till Ekas stora besvikelse som är van vid en Roxy som hoppar över de flesta bitarna.

Roxy och Eka har fått andas ut under ett dygn nu när Elfie fick en ny kompis att terrorisera. Och han ställde så gärna upp som lekfarbror, var precis som Elfie i lekmodus hela tiden och testade sig överlycklig genom alla leksakerna. Och Elfie jublade över varje ny sak som han plockade ur lådan. Eller hittade nergrävd i buskarna..