1 år senare…

och mycket och ingenting har hänt. När Roxy fyllde 6 för ett år sedan, nyopererad för bl a meniskskada i vänster knä tyckte jag väldigt synd om min olycksfågel men såg rätt optimistiskt på framtiden ändå. Det var en himla tur att jag då inte visste att hon skulle hinna med ytterligare 4 knäoperationer (3 vänster, 1 höger) under året som följde. Under hennes 6:e levnadsår har vi alternerat mellan op-koppelpromenader-rehab-op och nu har vi gått koppelpromenader nonstop i hela 5 månader eftersom vi inte hann påbörja någon rehab från november-op’n innan hon smällde av korsbandet i januari. Och nu är jag väl inte fullt så optimistiskt längre, samtidigt som vi inte ger upp får vi ändå vara realistiska med vad hon skall kunna få göra i framtiden. Även om vi för omväxlingens skull får korsbandsskadan helt läkt innan det händer något nytt så har det varit alldeles för mycket skadat i hennes vänstra knä för att det skall kunna stå pall för framtida hårda belastningar. Så tyvärr är det nog bara att inse att hennes karriär som bruks och draghund är över 😢

IMG_6668

Och vi får nöja oss med att vara stolta över att ha blivit godkända i IPO 3

IMG_4994

Uppflyttade till högre sök och elitspår. Att inte få kunna göra den där efterlängtade debuten i elitspåret är väl det som jag sörjer mest eftersom det är hennes bästa gren. Men brukslydnaden är för tuff för hennes knän. Möjligtvis skulle vi kunna försöka bli godkända och skippa en massa moment men jag ser inte vitsen med det.

img_1982-4

Och inte minst alla framgångarna i draget som toppades av guldet på Barmarks SM i Mora.

IMG_3568

Och för att hon är superduktig i lydnaden kan hon också stoltsera med ett LP1 och LP2, hon behövde bara 6 tävlingar till det, alltså maximal utdelning. Hon älskar lydnadslydnaden och den är ju inte fullt så påfrestande som brukslydnaden så vi får väl se vad vi kan göra, i värsta fall får vi väl kolla in rallylydnaden…

IMG_0730

Man skulle kunna säga att hon enbart haft otur men det är att göra det för lätt för sig. Det finns säkert genetiska brister också men Roxys explosivitet tillsammans med min klantighet är annars en oslagbar kombination för att det hela tiden skal bli nya skador resp bakslag i rehaben. Men eftersom det är jag som skall föreställa en tänkande varelse kan jag inte lasta Roxy för någonting utan får jag ta på mig hela ansvaret för alla överbelastningar i övermod och otålighet och korkade tilltag som det senaste, att låta henne pulsa i hög snö… Det ordnade dock till sig snabbt, för snabbt egentligen så att jag nästan misstänker och hoppas hennes avlastning hade att göra med en skada på trampdynan som hon fick samtidigt. Eftersom ingenting läker fort hos Roxy dras hon fortsatt med den och får därför njuta av sin parabol i varje obevakat ögonblick.

IMG_7044

Ifall jag nu inte var medveten om detta innan så har jag blivit informerad om att jag inte kan betrakta Roxy som en vanlig korsbandspatient med normal läkningsprocess. Allt tar längre tid och vi får bara ta det lugnt och ha mycket tålamod. Det håller dock på att ta slut efter 5 månaders koppelpromenader och soffmys även om Roxy är helt fenomenal att anpassa sig till omständigheterna och finner sig i allt. Nu längtar vi bara efter att få åka till Söderköping igen (måste vara första gången…) till kontrollbesöket den 10 april. Och förhoppningsvis får vi sätta igång med rehaben efter det.

IMG_6868

Mycket efterlängtat är också att få börja spåra igen. Det är väl i FH spår som jag mest kan se en framtid för henne om vi nu absolut måste tävla. Det duger annars fint att bara träna och få leka med sin boll tycker Roxy. Även hon har fått lära sig grunderna i nosework den sista tiden och vi får väl se vart det tar vägen. Helt klart ett bra och inte påfrestande alternativ. Men det enda som räknas är att hon blir frisk och får vara hund igen, allt annat är bara bonus.

IMG_7110

Eftersom vi har finbesök under helgen av Ekas bästis Exit fick Eka snällt dela med sig av sin semla, fast det tyckte hon väl sådär om 😂 Grattis till 7 års dagen min fina Roxy, jag hoppas verkligen att det äntligen vänder nu 💕

IMG_7087

Annonser

Grattis Eka 11 år!!

Efter så många inlägg om skador, död och elände kan man nästan få för sig att det är så vår vardag ser ut men inget kan vara mera fel. Istället har motgångarna fått mig att reflektera ännu mera över vad som egentligen är viktigt och gjort att jag njuter mera intensivt än någonsin av varje dag och tar tillvara på varje litet ögonblick av lycka. Det finns många sådana! Som idag när min bästa vän fyller ytterligare ett år 💕

IMG_5309

11 mycket innehållsrika år där det öppnades en helt ny värld för mig, hundsporten, och jag kunde inte ha haft en bättre guide vid min sida. Fast jag skulle inte ens ha en Riesenschnauzer, jag skulle ha en Flat. Denna flatvalp väntade jag på i nästan 1 år, 2 parningar gick tomma och det var nog någon mening med detta! För då fick jag istället upp ögonen för 2 duktiga skägg i arbete under övningarna med sjöräddningen i Kalmar. Och föll pladask, både för deras arbetskapacitet och personlighet. En sådan skulle jag bara ha!! Och hade en otrolig tur att hitta en uppfödare som vågade tro på mig trots min bristande erfarenhet, stort tack för det http://www.ekhojden.com

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Det var tanken att Eka skulle bli en sjöräddningshund men ändrade jobbförhållanden gjorde det omöjligt att vara med sjöräddningen längre. Istället fick vi lära oss allt om hundträning och tävling eller rättare sagt, hon lärde mig! Hon lärde mig framförallt att bara göra det som jag känner är rätt. Och hon gjorde det inte lätt för mig. Mina träningskompisar från de första åren har nog mest minnen av en förtvivlad matte som förgäves försökte få kontakt med sin skällande studsboll som kunde allt själv. Men envisast vinner och även jag fick till slut uppleva den otroliga lyckan det innebär att få till ett samspel med sin hund.

IMG_9593 Foto: Anna Snaar

I min enfald trodde jag länge att alla Riesen var som Eka men i takt med att åren gick förstod jag att Eka var något utöver det vanliga. Hennes otroliga arbetskapacitet, vilja och glädje imponerade stort och vi hade säkert kommit ännu längre om hon inte hade haft oturen att vara min första tävlingshund. Men det är inget som bekymrar oss utan istället är vi båda väldigt stolta över resan vi har gjort tillsammans, motgångarna som vi har kämpat oss igenom och framgångarna som vi har uppnått och där räknas minsta lilla. Jag har gått från att vara stressad och paralyserad av prestationsångest till att helt kunna strunta i resultat och poäng och istället hitta en balans och glädje i att tävla. Eka har verkligen fått mig att jobba med min personlighet och har gjort mig till en bättre hundägare, tränare och människa.

dsc_0051_eka_kerstin

Sedan 1,5 år njuter hon av livet som en pigg pensionär och gör precis som hon vill (alltså ingen skillnad till tidigare 😊). Det gångna året har mycket energi gått åt Roxy och hennes skador men jag har verkligen försökt att ge Eka både egentid och stimulans. Eftersom hon vägrar inse att hon börjar bli gammal med allt det innebär i förslitningar är det upp till mig att vara förnuftig (lyckas inte alltid..) och träna henne med måtta. Det uteslutar tyvärr söket men att spåra och leta (framförallt efter godis) duger fint tycker Eka och jag tror hon är ganska nöjd med sitt liv ändå ändå.

IMG_5400

Tack vare att snöeländet har gjort det omöjligt att spåra på ett tag har vi annars börjat lära in grunderna i nosework. Vart det tar vägen vet jag inte ännu, just nu tycker vi alla 3 bara att det är väldigt kul att träna något nytt.

IMG_7008

Som stolt mamma följer hon sina 4 fina och ihop med sina duktiga förare även framgångsrika valpar med spänning och glädje. Och extra mycket dotter Javas äventyr för tillfället, högsta lyckan skulle vara att få pyssla om ett litet barnbarn så småningom på samma fantastiska sätt som hon gjorde med Roxy.

IMG_5901

Grattis min fina kloka Eka, och tack för all kärlek och glädje du tillför mitt liv. Det finns inga ord att beskriva hur mycket du betyder för mig och jag hoppas att du får vara lika pigg länge till 💕

IMG_7069

 

 

Nu kanske?!

Jag försöker verkligen vara och förbli optimist men det har prövats kanske lite väl hårt på sista tiden.. Jag hade inte hunnit bearbeta min pappas död ännu (det har jag fortsatt inte) då slog Roxy till igen med den väl bekanta och hatade synen att dra upp knäet under magen. Out of the blue och jag förstod verkligen inte hur hon hade lyckats med detta, vi som bara gick våra trista koppelpromenader sedan sista op’n i november… Tills jag kom ihåg en liten fadäs i mitten av december. Tanklös som jag kan vara ibland talade jag bara om för vovvarna att vi skulle gå ut… JAAAAA sade Eka och slog en frivolt i soffan för att sedan skjuta iväg som en raket nerför densamma. Problemet var bara att Roxy var i vägen… eller att det just inte var ett problem… och när det var löst bara skrek Roxy och hade knäet under magen igen… Nu tog det inte många minuter innan hon satte ner benet igen och stövlade på eftersom även hon var sugen att gå ut och jag andades ut… Big mistake! Hon hade alltså våldsamt tacklats ner från en hög soffkant och landat med hela sin tyngd på sitt vänstra knä och jag inbillade mig att det inte skulle ha några följder??!! Istället beklagade jag mig att jag inte såg något framsteg sedan operationen i november men med facit hade det nog inte med denna att göra… Vad som gav korsbandet resten vet jag inte men en eftermiddag i början av januari hälsade Roxy mig välkommen hem igen med knäet under magen. Det fanns inget kvar av korsbandet skulle det visa sig vid knä-op nr 4 inom 1 år och även menisken vad skadad. Dessutom fick han rensa upp en hel del igen. Det enda glädjande var att mikrofraktureringen från november verkar ha lyckats, han kunde se att nya celler hade bildats precis som de skulle. Hon fick ett korsband-implantat och jag hade det stora nöjet att få betala hela op själv för försäkringsbolagets maxbelopp var förbrukat men det är en självklarhet för mig att ge allt jag har till hundarna. Och en korsbands op har en god prognos, i vanligt fall, men tyvärr är inte Roxy ett vanligt fall längre… Och efter ett år med en skiva på repeat närmar vi oss gränsen för vad som är försvarbart att göra mot Roxy. Men det gör inte saken lättare att hon är så go’ och finner sig i alla sina öden med ett otroligt tålamod. Hon klättrar inte på väggarna utan högsta lyckan är att få ligga med mig i soffan och bli kliad på magen i flera timmar!! Så vi kämpar på för Roxy är värd att till slut få uppleva att få vara hund igen, att få leka med sin boll, att få spåra, att få springa… Det kommer i alla fall ta ännu ett år innan hon är helt återställd och inom detta år får det bara INTE hända något nytt!!

Det gjordes en stamcellsbehandling igen vilket innebar slopandet av antiinflammatoriska preparat, bara morfin och Roxy var ganska hög efter op’n…

IMG_6624

Nu trodde vi att allt bara kunde bli bättre men det skulle visa sig vara just en dröm för 10 dagar senare var vi tillbaka i Söderköping till knä op nr 5!! Och för andra gången på kort tid åkte jag dit med bara ångest i hela kroppen, ovetandes om jag skulle få Roxy med mig hem igen! Knäet var hur svullet som helst men röntgen visade ingenting. Korsbandet och skruven satte som de skulle och rörelsen och stabiliteten var det inget fel på. Men det var uppenbarligen en inflammation som pågick i knäet och han trodde först det skulle lösa sig genom att spola igenom knäet. Men var inte nöjd med detta och kunde inte släppa att hon hade reagerat våldsamt på en punkt ovanför knäet och bestämde att öppna upp och titta om han kunde hitta något. Och det gjorde han!! Många små lösa broskbitar resulterande från ett hårt slag mot knäet och ja, fallet nerför soffan var sannerligen ett sådant… Jag fick titta på hela tiden och är väldigt stolt att jag lyckades med att inte svimma. Och åkte därifrån hur lycklig som helst för att det inte var något allvarligt och för att jag fick Roxy med mig hem igen. Och nu skulle hon dessutom få antiinflammatoriska preparat vilket kändes hur bra som helst!

Roxy 10 dagar efter korsbandsoperationen… det är inte så här det skall se ut då!

IMG_6669

Inte så hjälpsamt i sammanhanget var snön som vräkte ner och som vanligt när detta händer är skogen helt plötsligt tömd på alla människor plus hundar. Är lika undrande varje gång det händer vart de tar vägen istället… Hur eller hur så slet Eka och jag järnet med att trampa upp stigar till Roxy!!

IMG_6681

Fick andas ut en liten stund innan det var dags att bege sig åt andra hållet, till den tyngsta resan jag har gjort någonsin. Vi har åkt till min hemstad Rostock nästan varje sommar sedan jag flyttade till Sverige för 23 år sedan och har njutit av att bara få vara där ihop med min pappa. Jag borde ha vetat bättre men var övertygad att vi skulle få göra så i många år till! Det fick vi inte, istället fick jag ta farväl av honom precis på det sättet som han hade önskat sig. I en liten krets, ingen begravningsklädsel, inga kyrkliga ritualer, inget tal, till tonerna av hans favoritband Santiano skulle han förenas med havet utanför Warnemuende som sjömannen han hade varit en gång i tiden och vi skulle INTE vara ledsna. Syrran och jag ansträngde oss verkligen att uppfylla detta…

IMG_6793

IMG_6788

Det har varit ett väldigt konstigt besök för det kändes för första gången att vi gjorde det enbart som turister. Bodde i ett apartment i Warnemuende, hur fint som helst men samtidigt hur sjukt som helst att göra detta i min hemstad. För Roxy som inte kunde gå i trappor men även Eka var det dock bästa lösningen. Jag trodde Eka skulle bryta ihop redan när vi körde av färjan, min pappa och Eka hade en helt obeskrivlig relation och att anlända med färjan och inte direkt få träffa min pappa gjorde Eka mycket ledsen och orolig. Därför tog jag inte heller med hundarna till någon av platserna som de förknippade med min pappa. Men de fick i varje fall vara med på kalaset efter begravningen vilket Eka uppskattade skarpt och med stort nöje testade hon alla platser under bordet där hon kunde förvänta sig ramla ner något gott. Och om man inte var på vakt kunde man se henne försvinna i fjärran på jakt efter något annat spännande någon annanstans i lokalen 🙂
IMG_6814
Ömsesidig glädje och kärlek varje gång de sågs ❤
IMG_6062
Rostock Warnemünde 31/1 2018 Hundarna och jag på en sista promenad innan begravningen. Vi hade planerat den till hans 79:e födelsedag den 30/1 men vädrets makter ville annorlunda och kaptenen på fiskebåten vägrade gå ut den dagen, så det var helt enkelt inte meningen att han skulle begravas på hans födelsedag. Istället fick han se fullmånen med stort F, en väldigt speciell sådan som både supermåne, andra fullmåne i samma månad och dessutom med total månförmörkelse fast inte synbart här. Och varje gång det är fullmåne hädanefter kommer jag att tänka på honom!
IMG_6709
Men inte enbart då. Nu när jag är hemma igen med en del av hans saker börjar det så småningom sjunka in att han är borta för alltid. Dock inte i mitt hjärta och mina minnen, han kommer att vara med mig för alltid ❤ Alla mina vänner på fb och irl får ursäkta att jag har varit väldigt off på sista tiden men nu är det hög tid att ta sig samman och engagera sig igen, se framåt, njuta av livet och fortsätta vara optimist!

 

Vilket jävla år!!

Det är tur att man inte kan titta i framtiden… Vid den här tiden på året har jag annars med stort nöje och väldigt stolt kunnat skriva om både framgångar och en massa mål med mina duktiga tjejer. Iår har jag dock blivit påmind om att motgångar och tråkiga händelser också är en del av livet. Eka gick i välförtjänt pension förra året och 2017 skulle bli Roxys år. Det blev det också… Hon inledde med att läka ut ännu en klofraktur, fortsatte med att slita sönder menisken i vänster knä. Halvvägs in i rehaben för vänster knä small korsbandet i höger knä. Vi var klara med rehaben för högre knä i november, precis lagom till att upptäcka att någonting var helt galet med vänster knä igen vilket visade sig sakna en bit brosk, Roxy knäopererades för tredje gången iår och jag trodde inte att det kunde bli värre. Så fel jag hade…

Vårt år i bilder:

Januari

Året började redan inget vidare. Roxy läkte ut ännu en klofraktur lyckligt ovetande att det var minsta av alla bekymren som väntade. Och Eka inledde året med att leta rätt på något smaskigt i skogen vilket resulterade i skytteltrafik till gräsmattan om nätterna och dåliga bukspottkörtelvärden. Det fick vi dock snabbt ordning på genom foderbyte till fettsnålt foder vilket hon får ännu och mår bra av.

img_5476

Februari

Nu var alla friska och vi skulle äntligen få träna igen. Vi hann med ungefär 1 vecka… Sedan visade Roxy med all oönskvärd tydlighet att det var läge att åka till Söderköping igen. Förutom att menisken var skadad i vänster knä upptäcktes under operationen en massa sammanväxter och pålagringar i detta knä som har korsbandopererats 2012. Fast korsbandet var typ det enda som var hel nu…

IMG_5227

Mars

Korta koppelpromenader för Roxy. Den här operationen var mycket smärtsam och hon haltade länge innan avlastningen försvann i varje fall under promenaderna. Eka talade under tiden om mig att det visserligen var synd om Roxy men ännu mera synd om henne som varken kände sig som pensionär eller nyss fyllda 10 år…

IMG_5825

April

Roxy fick fira sin 6:e födelsedag med att få börja spåra IPO spår och blev överlycklig att få återse sin kära boll. Men jag var fortsatt bekymrad över avlastningen vänster när hon stod. Det togs dock inte på allvar i Söderköping utan skulle tydligen ordna till sig snart…

IMG_5391

Maj

Äntligen rehab… Och vi börjar drömma om allt roligt vi skall hitta på under hösten…

IMG_5475

Juni

Det skulle vi inte ha gjort… Vi hann med ungefär 3 veckors rehab, sedan lyckades ett rådjur med konststycket att ramla över Roxy vilket var…uhm…inte bra!! 30 min rådjursjakt med ett knä som hon fortsatt avlastade alldeles för mycket och därmed överbelastade det andra var inte så värst hälsosamt… Och vips var vi tillbaka i Söderköping, denna gång med ett skadat korsband på höger knä. Vänster knä röntgades också men förutom artros hittades inget konstigt vilket jag tyckte var mycket märkligt med tanke på hur mycket hon avlastade. Att jag tog henne till Söderköping omedelbart räddade dock en hel del och korsbandet hann bara bli skadat till ca 30 pct. Nu hade hon det riktigt jobbigt med en färsk skada på höger knä som hon inte ville belasta och mycket smärta i vänster knä som hon inte heller ville belasta… Stackars Roxy 😥

IMG_5520

Juli

Och så var det koppelpromenader igen. Att Roxy dessutom fick uppleva sommaren från andra sidan fönstret medan Eka och jag roade oss utanför tyckte hon sådär om…

IMG_5880

Augusti

Vi påbörjar/återupptar rehaben igen. I brist på andra mål var jag tacksam att jag hade mini trin som tvingade mig att träna även om jag egentligen inte hade någon större lust. Ville helst bara jobba med huset och däremellan ligga i soffan och gosa med vovvarna, trycka godis i mig och tycka synd om oss. Med några kilon för mycket men ändå så väl tränad jag kunde vara trodde jag inte det var sant när jag råkade ut för en infektion precis innan tävlingen, jag som aldrig blir sjuk! Borde egentligen ha hoppat över den men blev förbannad istället och plockade fram oanade reserver. Mycket nöjd med insatsen, mindre med tiderna…

11_3rd-1751361-FT-2101_005850-10090121

September

Att inte kunna åka på tävlingar eller läger och inte ens till Tyskland var dock inte enbart negativt för mitt hus och alla 3 bodarna var verkligen i stort behov av att målas om. Det tog hela 6 månader för jag har underskattat vilken tid det tar med alla förarbeten, projekt jag har halkat i under resans gång och inte minst pysslet med målningen.

IMG_6111

Eka tyckte det var sådär inspirerande att granska målararbeten och även om hon med stort nöje skrämde bort alla andra som försökte göra samma sak så blev det lite långtråkigt i längden. Ett uppletande som kompensation satte dock alltid fint.

IMG_5604

Under tiden gick rehaben framåt med stora steg, förutom övningarna att bygga upp styrka och balans alternerade vi mellan löpbandet, simningen och löpningarna med mig. Jag var fortsatt bekymrad över att Roxy avlastade vänster knä när hon stod men varken på löpbandet eller i fri rörelse hade hon en tendens att göra detta oavsett hastighet. Så vi hoppades att det var något som satte i huvudet eller hängde ihop med hennes artros…

IMG_5963

Fullständigt onödigt i sammanhanget var dock att Eka bestämde sig för att undersöka hur Roxy egentligen hade det, och jag fattar fortfarande inte hur det gick till, men plötsligt hade hon också ett vänster artrosknä. Och jag hade nu 2 hundar som avlastade precis likadant när de stod men inget i rörelse, suck!! Eka fick laserbehandlingar på sina onda ställen, förutom knäet har hon ju också artros i tassen, spondylos i ryggen och en stel ländrygg och blev bättre. Men annars är ju bästa medlet mot artros att röra på sig. Och det får hon göra i lagom doser för huvudet vill alltid mycket mera än vad kroppen tål nuförtiden. Men hon är mycket pigg och jag är så tacksam och njuter verkligen av varje dag jag får vara med min underbara fina Eka ❤

IMG_6312 (1)

Oktober

I slutet på månaden är vi nästan tillbaka i full träning. Vi njuter av att kunna spåra järnet i skogen igen, precis som att träna en del lydnad och uppletande och inte minst springa dragintervaller och börjar drömma igen om både Skånedraget och Riesen SM nästa vår…

IMG_6355

November

Vi hann t.o.m. inbilla oss en kort stund att Roxy var helt återställd när vi åkte iväg till Stehag för att göra årets enda tävling. Fast det var kanske onödigt att först skogsförstöra henne för att sedan komma på att det kunde vara kul att testa ett FH spår… För några veckors hårdträning med långa liggetider och på krävande underlag räckte naturligtvis inte och det roliga tog slut redan i första vinkeln. Spåret skall inte ligga i en vattenpöl sade Roxy och ägnade sig åt färsk harvittring istället. Men vi fick tillåtelse att gå vårt spår i alla fall och efter att jag hade hjälpt henne genom vattnet fick hon visa upp att hon var en duktig spårhund i alla fall ❤

IMG_6464

Men säg den glädjen som varar. Sedan vi hade plockat bort smärtstillande som egentligen skulle fungera mindre som smärtstillande och mera som antiinflammatoriska efter operationen på högra knäet märkte jag att avlastningen på vänstra knäet blev mycket värre. Men enbart när hon stod, fortsatt inget i rörelse. Hon var väldigt stel efter varje vila och ville nästan inte belasta vänster alls de första stegen. Jag tog alltså kontakt med Söderköping igen och nu togs det äntligen på allvar och man ville se henne omedelbart. Och så klart var det en skada och inte artrosen, så som den sitter skall den inte besvära Roxy fick jag veta… Det visade sig att det saknades en bit brosk och Roxy blev knäopererad för tredje gången iår, SUCK!!! Det gjordes en mikrofrakturering. Dvs 20 stycken hål med en 3 mm böjd nål i benet under det skadade området, och meningen är att nya celler skall bildas och bygga upp en ärrvävnad. Vi skall återvända till Söderköping om 3 månader för att kontrollera att detta verkligen har lyckats. Dessutom fick hon stamcellsbehandling (ACP) i stället för antiinflammatoriska preparat. Den behöver kanske upprepas.

IMG_6487

December

Nu trodde jag inte att året kunde bli ännu värre nu men det kunde det. Jag har hittills haft turen att vara förskonad från att förlora en nära familjemedlem, den 19 december tog turen slut. Plötsligt rycktes människan ifrån mig som betydde allt för mig, min pappa. Jag är fortfarande chockad och har svårt att ta in att min bästa vän, ledstjärna och stöttepelare genom livet är borta för alltid. Men alla mina minnen lever vidare, sov gott och tack för allt ❤ ❤ ❤ 🕯🕯️🕯️

IMG_6152

Även om det känns som om världen har stannat för mig så går livet och vardagen vidare och mina tjejer behöver mig precis som vanligt. Och att jobba och fungera som vanligt hjälper mig att ta mig igenom det värsta. Medan Eka får glädjas åt både spår och uppletanden går Roxy sina frustrerande koppelpromenader, kryddat med ett och annat (FH) spår. Ännu är allt sig likt, hon avlastar när hon står men inget i rörelse. Skillnaden denna gång är att hon inte får smärtstillande och förhoppningsvis därmed inte överbelastar knäet. Det skall ske en mycket långsam förbättring är tanken men i fall det har blivit en mikroskopisk sådan efter 1,5 månader så har den i varje fall undgått mitt öga. Men eftersom jag är helt värdelös att bedöma rörelser finns det fortsatt hopp. Och positiv är det minsta jag kan vara när Roxy så otroligt tålmodigt har funnit sig i alla sina öden med humöret alltid på topp. Högsta önskan är att hon äntligen blir bra, så bra hon nu kan bli för att kunna få ett smärtfritt och roligt liv. Allt annat är bara bonus.

IMG_1026

Medan Eka skulle bli överlycklig att få uppleva det här igen…

IMG_5150

Själv längtar jag bara efter att det här skitåret äntligen skall ta slut utan att det händer något mera och drömmer om ett år utan skador, sjukdomar eller andra katastrofer. God jul och gott nytt år alla våra vänner och njut av livet här och nu ❤

FH1 debut

När Roxy äntligen har fått susa fram i skogen igen och spåra i överljudshastighet utan alla lydnadskraven kring både spår och markeringar…DÅ kommer hennes matte helt plötsligt på att hon saknar tävlingarna och anmäler henne till det enda möjliga alternativet FH1. Hallå???!!! Det är så långt från ett skogsspår man kan komma!! Jaja säger matte, som inte begriper bättre, kan man spåra så kan man…  Matte trodde givetvis att det bara var att återgå till fältet som vanligt och det hade inte heller varit något problem om hon inte hade glömt bort den lilla detaljen att spåret skall ligga i 3 timmar. Kan väl inte vara så svårt tyckte hon men det gjorde Roxy!! Det dög inte heller att bara spåra på vall, minst ett underlag till skulle vi få på tävlingen och så blev det vanlig stubb, majsstubb, vall, mosse, jord blandat med rena grusspår (dessa dock med mycket kortare liggetid). Och markeringskalken användes flitigt för när det ändå var så svårt var det sista Roxy behövde att dividera med matte om var vinklarna finns. Och till slut fick hon t.o.m. en ANNAN spårläggare till förledningsspåret samt äntligen, efter en hel evighet, även gå någon ANNANS spår. Men trots den intensiva träningen de senaste veckorna och trots att Roxy aldrig har bommat ett IPO spår kände vi oss inte det minsta säkra inför tävlingen. Den här typen av spår kräver egentligen lite mera träning men so what, jag hade inga förväntningar som vanligt och det skulle bara bli jättekul att testa. Bara att få göra en tävling iår trots allt kändes stort.

Det var spännande att träna på olika underlag som här på hård jord, suveränt i med och motvind, värre i sidvind men överlag fixade hon det bättre än väntat.

Tävlingsdagen bjöd på fantastiskt fina förhållanden både med hänsyn till vädret, markerna och den proffsiga organisationen av SK Stehag. Som startande nr 1 och med många ögon i ryggen kände jag mig hur trygg som helst när hon öppnade precis som vanligt. Spårade jättefint på första benet tills jag kände klaffs klaffs och Roxy tänkte antagligen men usch, här kan man ju inte spåra…Gick ur, kom tillbaka sedan men släppte igen när det blev ännu blötare och började engagera sig i annat. Och annan vittring fanns det gott om…Vi bröts i första vinkeln och fick med oss hela 8 poäng! Med detta lyckades vi dock inte ens komma sist utan hade 3 till bakom oss!! Det skulle dröja till spår nr 8 och 9 innan de första och enda ekipagen äntligen blev godkända. Och om jag inte hade haft det redan innan så fick jag ännu mera respekt för den här typen av spår och alla som överhuvudtaget lyckas ta sig runt. Jag hade ju inga stora förväntningar för bara 4 veckors hårdträning på spår med långa liggetider räcker inte, framförallt inte om man har spårat järnet i skogen innan men jag kunde ändå inte acceptera att vi skulle sluta så här. Frågade om jag fick gå mitt spår som träning som nu hade legat i minst 4 timmar och korsats på flera ställen av tävlande nr 2 samt hund plus domare. Spårläggaren gav mig spårskissen och fixpunkterna och jag var faktiskt nära att ta ut Eka och inte Roxy, så låga hade mina tankar blivit om Roxy under tiden men tänkte om som tur var. Roxy insåg fortfarande inte varför hon skulle spåra i vatten och jag fick hjälpa henne i första vinkeln men sedan gick hon som tåget. Klarade alla bonusförledningarna men vid den riktiga förledningen fick hon problem och skulle följa den. Så där fick jag hjälpa henne igen och resten gick hur fint som helst. Hittade och markerade alla apporterna också och jag kände bara nej, nu jävlar skall vi träna, för det här skall vi bara fixa!!!

Vårt spår..

Här låg första vinkeln som Roxy inte alls ville engagera sig i… och jag skall kanske fortsättningsvis inte undvika alla vattenpölarna när jag lägger spår…

Men det var mycket roligt att hon fick tillfället att lyckas med spåret sedan 🙂

Dagens bonus blev att kunna belöna henne i ett tävlingsspår. Vi släppte genast föremålen igen till Eka som visserligen tyckte det här återanvända spåret var i lättaste laget men blev i varje fall nöjd över att ha fått göra något. Hon hälsade dock att nästa gång får det gärna ligga lite korvbitar i spåret igen och de där värdelösa föremålen får gärna bytas ut mot skogspinnar 🙂

Sammanfattningsvis en bra dag som lärde mig vad vi har att träna på. Och som dessutom slutade med ett lyckande vilket var viktigt inte bara för Roxy utan även för mig. I den här typen av spår ser jag för första gången hennes typiska beteende så fort det blir svårt. Dvs lägga ner och ägna sig åt annat eller stå och glo på mig i stället för att reda ut svårigheten. Men om det finns något där hon kan ta fram det där lilla extra så är det i spåret som hon verkligen diggar och därför tror jag det är värt att kämpa på. Stegra svårigheterna så hon får lyckas och får självförtroende. Och mängdträna spår med lång liggetid så hon blir van med det. Behöver ju inte alls vara långa spår. I dagsläget är det osäkert om vi ens kommer att starta i elitspåret eftersom jag inte vet hur/om hennes artrosknä klarar att hoppa/krypa, då kan FH spår verkligen vara ett alternativ.

Annars får man nog betrakta henne som återställd nu. Hon har musklat på bra och det senast opererade högra knäet har läkt fantastiskt bra men det vänstra är och förblir ett bekymmer. Sedan vi tog bort smärtstillande kan jag slå fast att avlastningen av vänster knä INTE sitter kvar som smärtminne i huvudet som jag hoppades utan beror på att det gör ont på riktigt. För det har blivit värre efter det. Men enbart när hon står. I rörelse, långsam eller snabb är hon jämn, så även under/efter belastning men hon är stel efter vila och avlastar då ännu mera när hon står. Men kommer igång fort och det enda som gäller är att hålla henne välmusklad och i rörelse. Detta gäller föresten även Eka som helt har missförstått det där med att syskon skall dela på allt och till hennes artros höger fram och spondylos kan hon nu även lägga ett artrosknä vänster. Och precis som Roxy avlastar hon när hon står men inte i rörelse. Så rehabträningen med Roxy har vi kombinerat med laserbehandling för Eka på alla hennes onda ställen liksom muskelknutarna och stela ländrygg och hon har blivit mycket bättre och rörligare. Och hon är lika pigg som vanligt ❤

Inte någon favorit att behöva stå stilla medan någon annan pillar på hennes kropp…

Mycket roligare att kolla in syrran när hon plågas på löpbandet 🙂

Jag har sagt det förr och det gäller ännu i allra högsta grad att tävlingar bara är en bonus. Det viktigaste är att Roxy mår bra och om det visar sig att hon inte fixar de svåra spåren mentalt även med ökad träning, ja då kör vi helt enkelt järnet i skogen igen! Om hon inte fixar hoppet/krypet, ja då kan vi inte tävla mera i bruks utom möjligtvis Nordic Style. Om belastningen att träna inför en dragtävling kommer att visa sig vara för stor, ja då kan vi helt enkelt inte tävla mera i drag. Men ännu så länge hoppas vi att kunna springa ihop på Skånedraget igen i vår, det skulle i så fall vara 3 år sedan sist. Dragintervallerna som vi hittills har sprungit känns mycket lovande utan någon tendens till problem. Men oavsett vilket så kommer vi fortsätta träna det vi kan göra och hon tycker är kul och det gäller förstås även Eka. Och så passar vi på att njuta av allt vi kan göra just nu och håller tummarna för lite andrum från allt skadeelände framöver!!

 

 

Debut Kalmar Mini Tri

När det inte händer nåt på hundfronten får jag väl bjuda lite på mig själv som omväxling. Eftersom jag älskar utmaningar bestämde jag redan vid årsskiftet att jag skulle anmäla till Kalmar Mini Tri 2017. Det låter kanske inte så värst avancerat men då hade jag inte sprungit på 1,5 år pga skadan i baksidan. Jag hade inte heller simmat sedan jag var barn och redan då klarade jag knappt av att koordinera armar och ben. Cyklat hade jag bara ihop med Roxy innan hon skadade sig vilket innebar inte så värst mycket cykelträning för mig. Jag var alltså inte bra i någon av delarna men kunde väl alltid bli bättre?! Vägen dit blev dock inte riktigt som jag hade tänkt. För det första hade jag ju tänkt att Roxy och jag skulle hjälpas åt i både löp, cykel och kanske även simträningen men det var innan hon skadade sig i vänster knä i februari. I slutet av våren fick vi tillbaka hoppet under rehaben att snart kunna springa igen, det skulle vi inte ha gjort för då small det till i andra knäet! Och det var först då det gick upp för mig på riktigt att jag skulle få göra en insats alldeles själv. Det första jag tog hand om redan i vintras var simningen, med stora ambitioner startade jag en crawlkurs bara för att konstatera att jag inte ens klarade av att simma en hel bana när denna var slut. Jag lyckades aldrig få till rotationen rätt och fick panik med andningen. Kommer dock inte ge mig utan fortsätta fila på tekniken, har köpt mig en snorkel för detta. Men inför tävlingen var det bara att återgå till bröstsimmet och vara nöjd med det lilla att i varje fall inte varje pensionär simmade om mig längre. Jag envisas ju med att dyka och då är andningen det största problemet även där. Men när jag flyttade simningen utomhus hade jag helt plötsligt inga problem längre. Det stressar mig uppenbarligen något otroligt att ha någon nära mig och det var ju inte någon särskilt positiv upptäckt med tanke på tävlingen… Jag har en mountainbike. För bara med en sådan kan jag träna och tävla hund. Och jag hade verkligen tänkt att cykla mini trin med min mountainbike. Det var innan jag gjorde mitt första längre pass och blev omkörd av ett äldre par på promenadcyklar som lugnt cyklade förbi mig trots att jag trampade järnet. Nu är jag ju inte så bra på det där med växlarna heller och det kan mycket väl ha varit så att det inte enbart var min MB’s fel men dagen efter hyrde jag en racercykel till tävlingen. Löpningen…ja. Mitt svagaste kort trots att jag har tränat det mest av allt. Men när jag började om gjorde jag det försiktigt så skadan inte skulle gå upp igen, jag bytte löpteknik igen från framfots till mellanfotslöpning för att minska påfrestningen på fötterna och det gjorde kroppen gott men klockan var mindre imponerad. Och det satte sig mentalt, jag tränade hårdare och fick genast problem med baksidan igen utan att tiderna blev bättre och drog i handbromsen till slut och bestämde att det inte är värt att förstöra min kropp för en enda tävling. Det var efter att Roxy hade smällt andra knäet och draghösten försvann. Med den försvann också motivationen att stå emot sockret och även om jag kände jag mig nöjd med min träning så hade det underlättat enormt med några kg mindre i bagaget. Men det gick ju inte att göra något åt nu…

Liiite skillnad…

Inte i planen heller ingick att åka på en infektion dagarna innan och bli helt dränerad på energi på tävlingsdagen. Det var t.o.m. att jag övervägde att hoppa tävlingen i rädslan att inte orka. Men så blev jag förbannad över alla dessa meningslösa träningstimmarna som jag kunde ha använt på huset istället och stod till slut i starten och hoppades man inte behövde fiska upp mig. Lade mig längst bak för att slippa närkontakt med min egen grupp och lugnt få komma in i min rytm. Efter ca 200 m såg jag inget längre för glasögonen var igenimmade men jag kände mig ganska trygg i att fortsatt vara på rätt kurs eftersom jag nu blev träffad av gruppen efter mig med jämna mellanrum. Det var inte heller så dumt att inte kunna se hur långt det var kvar och vips var jag framme vid målet efter 18:23 min (520 m) vilket är helt i linje med vad jag kan prestera i bröstsim för tillfället. Cyklingen mot Lindsdal kändes rätt ok bortsett från att det var väldigt frustrerande att hela tiden bli omkörd i en sådan hastighet att man själv kände sig som en snigel. Inte kunde man tro att jag satte på en racercykel!! Som jag inte riktigt var kompis med ännu men glad i varje fall att jag inte lyckades cykla omkull med den lite vingliga saken. Sittställningen var väldigt obekväm och hur man kan ligga på en sådan är en gåta för mig. Vad som händer när man rör vänster växelspak hade jag inte kommit underfund med ännu och tävlingen var kanske inte rätt tillfälle att ta reda på saken heller. På vägen tillbaka försvann krafterna och tiden i mål blev 41:11 min för 18 km. Jag har ingen referens när det gäller cyklingen eftersom tiderna på min mountainbike inte kan räknas men nog måste jag kunna prestera mer än det här? När jag klev av cykeln kände jag bara åh nej… hur skall det här gå?! Fötterna hade dött någon gång längs vägen och benen vägrade samarbeta. Då hade jag ändå tränat mycket på övergången cykling/löpning men det märktes inte mycket av. Var helt kraftlös nu, det var i varje fall vad jag intalade mig men när jag drog på med målet i sikte verkade det finnas en del reserver i alla fall! 25:41 min för 4,2 km är den överlägset sämsta löptiden som jag har presterat ever men jag var i mål!! Inte sist men inte långt därifrån heller. Just efter målgången kände jag absolut inte för att göra om det men med lite distans har jag bara en tanke: REVANSCH 🙂

Men nu är det huset i varje ledig minut som gäller. Har underskattat vilken tid det tar eller så jobbar jag helt enkelt för sakta 🙂 Började i maj men det tog ju flera veckor innan alla förarbeten var klara. Och sedan skulle huset målas samt lika stort tillbygge plus 3 bodar, och det mesta 2 gånger. Plus allt som skulle åtgärdas/bytas. Hade förmågan att halka från ett projekt till ett annat men nu är det inte långt kvar..

Tur att det syns någon skillnad i varje fall…

IMG_5762

Och så fick man tillfälle att jobba lite med sig själv också, är nämligen sjukt höjdrädd…

IMG_5872

Eka fick ett roligt avbrott i tillvaron när Exit, hennes bästa vän sedan de var små hälsade på oss någon vecka i juli.

IMG_5766

IMG_5775

Det hade dock Roxy ingen glädje av utan var lika ledsen varje gång jag gick ut ihop med Eka (och Exit) för att jobba med huset. Och det lär hon fortsatt få vara ett bra tag för alltid är det någon kanin, eller katt, eller fågel eller humla som dyker upp när man minst anar det till Roxys stora förtjusning. Och finns det inget spännande att jaga kan man alltid få några glädjeryck, gärna med många tvära inbromsningar eller dra några varv runt huset…

VAD??!! Jag har TRÅKIGT!!!

IMG_5880

Det hon inte minns är dock att hon faktiskt har fått spåra en del…

IMG_5827

Men ge mig bollen någon gång då!!!

IMG_5837

Yippie, livet leker 🙂

IMG_5839

Men till slut hände det, 2 månader med tråkiga koppelpromenader var avklarade igen och vi fick påbörja/fortsätta med rehaben förra veckan 🙂

IMG_5889

Så om allt går som planerat och inte ett rådjur ramlar över Roxy igen är vi kanske tillbaka i slutet av året. Eka har varit mycket nöjd med att lulla runt på tomten med mig och leka lite emellanåt. Och så har hon fått spåra en del, både skogsspår och dammsuga Roxys IPO spår. Jag är lite kluven, skulle hemskt gärna ge henne ett sökpass igen men redan efter ett uppletande får hon problem med sin tass. Hon känner ju inte efter precis utan det är full fart som gäller i alla lägen och då får jag faktiskt tänka lite åt henne. I spåret har hon ju åtminstone ett ankare att tampas med där bak. Det är så roligt att se Eka 10,5 år spåra precis som hon alltid har gjort, spårsäker trots farten, pinnsäker, helt störningsokänslig och med en sådan glädje och driv att man kan bli tårögd för mindre.

Hon blir alltid så lycklig när hon hittar stora pinnen, den är något alldeles speciell 🙂

Nu lär det bli tyst om oss igen ett bra tag. Jag har inga fler mål för iår utan vi tar en dag i taget och njuter av stunden. Högsta önskan är att Roxy blir och förblir frisk och Eka fortsätter vara pigg. Sedan får vi se vad vi kan tänkas hitta på nästa år 🙂

 

 

Olycksfågel Roxy

Roxy tror inte det är sant. Nyss har vi badat och simmat igen, spårat i skogen, börjat träna lydnad, t.o.m. ett uppletande hann vi med och inte minst lekt i massor och vips är det tratt och korta koppelpromenader som gäller igen. För tredje gången på ett halvår om man räknar med hennes klofraktur. Ca 1,5 månad in i rehaben för vänstra knäet stod hon plötsligt med höger knä i luften helt paralyserad av smärta. Men eftersom jag börjar bli expert på knäskador och inte låter mig luras längre av en tillsynes tillfrisknad de följande dagarna tog jag kontakt med Artrokliniken i Söderköping direkt och fick en tid redan nästa dag. Det betydde skillnaden mellan att behöva laga eller ersätta korsbandet jämfört med att enbart rensa upp och låta kroppen ta hand om resten. Hela 70 pct av korsbandet visade sig nämligen vara oskatt. De 2 tidigare gångerna gick det alldeles för lång tid innan jag insåg alvaret och knäet hann trasas sönder ordentligt (det vänstra). Som det för övrigt hade blivit artros i när vi kollade upp det nu…

Jag får alltid frågan… men vad har hon gjort då??? Tja… för tredje gången kan jag inte svara på det men i mellantiden är man i Söderköping övertygad om att hon bär på ccl disease genen, dvs har genetiskt försvagade korsband. Och blir korsbandet gradvis nerbrutet behövs inte mycket för att till slut gå av helt eller delvis. I hennes fall blev högra knäet överbelastad under en längre tid, hon har avlastat vänstra sidan ända sedan knäoperationen i februari som var mycket smärtsam. Det höll vi på att jobba med under rehaben när det skedde en liten olycka… Jag vill ju gärna tro att jag alltid har koll på läget men det brister nog lite mellan tro och verklighet ibland. Jaktgalningen släpper jag i varje fall lös till lite träning och lek enbart på noggrant utvalda ställen. En sådan är platsen bakom en hög mur och jag drömmer fortfarande mardrömmar om rådjuret som kom flygande över den och damp ner rakt bredvid en överlycklig Roxy. Innan jag hade sorterat klart vad som hade hänt försvann ett brunt och 2 svarta streck i fjärran, det första svarta dessutom skällandes. Det andra svarta dock enbart för att Eka har en stående order att fånga in rymlingen men jag antar att det hade blivit svårt att övertyga folket på området om den saken. Nu hade rådjuret den goda smaken att inte bränna över villakvarteret utan girade mot skogen och nästa fält. Där vände Eka för det finns ändå gränser hur långt hon vill fjärma sig från mig. Så Eka fick spåra och skälla stup i kvarten så Roxy kunde lokalisera oss men det gav Roxy blanka fan i trots att hon borde ha hört oss på vägen tillbaka. Vi skulle givetvis bara ha stannat kvar för 30 min senare inväntade hon oss vid muren med sloköron, väl medveten om att det hon hade gjort kanske inte blev så uppskattat. Men det varade bara några bråkdels sekunder sedan tog glädjen att få återse sin flock över. Mycket nöjd haltade hon hem helt oberörd av att Eka nonchalerade henne och jag höll på att spricka av ilska. Mest över mig själv. Jag antar att denna utflykt lade grunden för det som hände sedan eller påskyndade förloppet i varje fall för hon borde rimligtvis ha överbelastat den högra sidan väldigt mycket under jakten. Nu var det dock vänstra sidan hon haltade på och avlastade, efter vila hoppade hon bara omkring på 3 ben men några dagar med kylning, laserbehandling och vila gjorde susen. Dessutom hade det lossnat någonting, hon rörde sig mycket bättre efter sin jaktutflykt än innan och jag trodde vi hade kommit undan med blotta förskräckelsen även den här gången…  Med facit vet jag att hennes högra korsband hade brustit i alla fall, frågan var bara när och jag föredrar helt klart att det hände nu och inte när vi äntligen skulle ha varit fit för fight igen i höst. Men nu skall jag sluta drömma, hade nämligen redan sett oss springa på barmarks SM i höst… Nu tar vi bara en dag i taget och det enda som är viktigt är att hon blir smärtfri, mår bra och har kul oavsett om vi någonsin kommer att kunna tävla igen. Tävlingarna finns egentligen bara till för min motivation, Roxy är lika lycklig om hon bara får spåra och leka med sin boll. Och det är en himla tur att Roxy är en sån go’ tjej ❤ som finner sig i alla sina öden och inte klättrar på väggarna när hon inte får jobba. Uppskattar lika mycket att få sitta så här och njuta av att bli kliad hur länge som helst. Har alltid undrat hur hon ser ut framifrån, tack vare syrran vet jag det nu 🙂

IMG_5553

Syrran och pappan var på besök förra veckan och hjälpte mig att riva och reparera en del. Nu återstår för mig bara att byta ut lite till, skrapa klart och måla om huset och bodarna men jag har ju hela sommaren på mig. För vi skall inte iväg någonstans utan kan koncentrera oss helt på huset, Roxys rehab och min förberedelse till mini trin som jag inte känner mig det minsta motiverad inför. Det skulle ju vara ett led till att komma i form till höstens löptävlingar ihop med Roxy… Men å andra sidan är jag glad att jag har detta mål som tvingar mig till träning för det är annars väldigt frestande att fastna i soffan ihop med Roxy och trycka i mig det-är-synd-om-oss-godis 🙂 Pensionären Eka får finna sig att träna mindre nu än om Roxy hade varit frisk men när Roxy upptar rehaben igen kommer vi bl a gå ut spår till Eka i blåbärsris. Och hon får snart även dammsuga Roxys IPO spår igen efter godsaker. I mellantiden får hon nöja sig med att få en uppletanderuta uppvallad av oss då och då och leka och träna lite med mig under promenaderna som vi gör själva. Jag skulle aldrig klara av att låta Roxy se på när Eka gör något Roxy tycker är roligt…

Men säg då äntligen ordet människa!!!

Om du gömmer föremålen så där får du finna dig i att halva skogen är med 🙂

Hon är annars lika pigg och glad som vanligt även om hon inte orkar lika mycket längre och bakdelen inte hänger med det kvicka huvudet alla gånger. Hon hör mycket bra och hennes nos är fantastisk men hur det står till med synen undrar jag ibland. Rakt fram är det inget problem men åt sidan verkar hon inte se så bra, slår ofta i något när hon vrider på huvudet. Och det gör ont för Eka är ju Eka och rör sig därför inte som normala pensionärer utan allt sker fortfarande i 180 knyck… Dessutom poppar det upp fler och fler knölar som jag dock ihärdigt väljer att definiera som fettknölar tills vidare ❤

När man inte får hitta på så mycket ute blir inomhusaktiviteterna väldigt uppskattade. Tror det är flera år sedan jag fyllde kongarna och Roxy slår t.o.m. Eka i uthållighet att få ur det sista onåbara. Det är väldigt anmärkningsvärt när det gäller Roxy som annars lägger ner vid minsta motgång! Ett tecken hur mycket hon längtar efter att få jobba igen trots allt?

Men snart är vi igång igen med det här…
Och ännu mera uppskattat det här…
Och så länge jag hälsas välkommen så här finns överhuvud taget ingen anledning till oro och även om det känns som om oturen aldrig skall ta slut så är vi på gott humör och njuter av varje dag tillsammans i vetskapen att det alltid skulle kunna vara värre ❤