Vilket jävla år!!

Det är tur att man inte kan titta i framtiden… Vid den här tiden på året har jag annars med stort nöje och väldigt stolt kunnat skriva om både framgångar och en massa mål med mina duktiga tjejer. Iår har jag dock blivit påmind om att motgångar och tråkiga händelser också är en del av livet. Eka gick i välförtjänt pension förra året och 2017 skulle bli Roxys år. Det blev det också… Hon inledde med att läka ut ännu en klofraktur, fortsatte med att slita sönder menisken i vänster knä. Halvvägs in i rehaben för vänster knä small korsbandet i höger knä. Vi var klara med rehaben för högre knä i november, precis lagom till att upptäcka att någonting var helt galet med vänster knä igen vilket visade sig sakna en bit brosk, Roxy knäopererades för tredje gången iår och jag trodde inte att det kunde bli värre. Så fel jag hade…

Vårt år i bilder:

Januari

Året började redan inget vidare. Roxy läkte ut ännu en klofraktur lyckligt ovetande att det var minsta av alla bekymren som väntade. Och Eka inledde året med att leta rätt på något smaskigt i skogen vilket resulterade i skytteltrafik till gräsmattan om nätterna och dåliga bukspottkörtelvärden. Det fick vi dock snabbt ordning på genom foderbyte till fettsnålt foder vilket hon får ännu och mår bra av.

img_5476

Februari

Nu var alla friska och vi skulle äntligen få träna igen. Vi hann med ungefär 1 vecka… Sedan visade Roxy med all oönskvärd tydlighet att det var läge att åka till Söderköping igen. Förutom att menisken var skadad i vänster knä upptäcktes under operationen en massa sammanväxter och pålagringar i detta knä som har korsbandopererats 2012. Fast korsbandet var typ det enda som var hel nu…

IMG_5227

Mars

Korta koppelpromenader för Roxy. Den här operationen var mycket smärtsam och hon haltade länge innan avlastningen försvann i varje fall under promenaderna. Eka talade under tiden om mig att det visserligen var synd om Roxy men ännu mera synd om henne som varken kände sig som pensionär eller nyss fyllda 10 år…

IMG_5825

April

Roxy fick fira sin 6:e födelsedag med att få börja spåra IPO spår och blev överlycklig att få återse sin kära boll. Men jag var fortsatt bekymrad över avlastningen vänster när hon stod. Det togs dock inte på allvar i Söderköping utan skulle tydligen ordna till sig snart…

IMG_5391

Maj

Äntligen rehab… Och vi börjar drömma om allt roligt vi skall hitta på under hösten…

IMG_5475

Juni

Det skulle vi inte ha gjort… Vi hann med ungefär 3 veckors rehab, sedan lyckades ett rådjur med konststycket att ramla över Roxy vilket var…uhm…inte bra!! 30 min rådjursjakt med ett knä som hon fortsatt avlastade alldeles för mycket och därmed överbelastade det andra var inte så värst hälsosamt… Och vips var vi tillbaka i Söderköping, denna gång med ett skadat korsband på höger knä. Vänster knä röntgades också men förutom artros hittades inget konstigt vilket jag tyckte var mycket märkligt med tanke på hur mycket hon avlastade. Att jag tog henne till Söderköping omedelbart räddade dock en hel del och korsbandet hann bara bli skadat till ca 30 pct. Nu hade hon det riktigt jobbigt med en färsk skada på höger knä som hon inte ville belasta och mycket smärta i vänster knä som hon inte heller ville belasta… Stackars Roxy 😥

IMG_5520

Juli

Och så var det koppelpromenader igen. Att Roxy dessutom fick uppleva sommaren från andra sidan fönstret medan Eka och jag roade oss utanför tyckte hon sådär om…

IMG_5880

Augusti

Vi påbörjar/återupptar rehaben igen. I brist på andra mål var jag tacksam att jag hade mini trin som tvingade mig att träna även om jag egentligen inte hade någon större lust. Ville helst bara jobba med huset och däremellan ligga i soffan och gosa med vovvarna, trycka godis i mig och tycka synd om oss. Med några kilon för mycket men ändå så väl tränad jag kunde vara trodde jag inte det var sant när jag råkade ut för en infektion precis innan tävlingen, jag som aldrig blir sjuk! Borde egentligen ha hoppat över den men blev förbannad istället och plockade fram oanade reserver. Mycket nöjd med insatsen, mindre med tiderna…

11_3rd-1751361-FT-2101_005850-10090121

September

Att inte kunna åka på tävlingar eller läger och inte ens till Tyskland var dock inte enbart negativt för mitt hus och alla 3 bodarna var verkligen i stort behov av att målas om. Det tog hela 6 månader för jag har underskattat vilken tid det tar med alla förarbeten, projekt jag har halkat i under resans gång och inte minst pysslet med målningen.

IMG_6111

Eka tyckte det var sådär inspirerande att granska målararbeten och även om hon med stort nöje skrämde bort alla andra som försökte göra samma sak så blev det lite långtråkigt i längden. Ett uppletande som kompensation satte dock alltid fint.

IMG_5604

Under tiden gick rehaben framåt med stora steg, förutom övningarna att bygga upp styrka och balans alternerade vi mellan löpbandet, simningen och löpningarna med mig. Jag var fortsatt bekymrad över att Roxy avlastade vänster knä när hon stod men varken på löpbandet eller i fri rörelse hade hon en tendens att göra detta oavsett hastighet. Så vi hoppades att det var något som satte i huvudet eller hängde ihop med hennes artros…

IMG_5963

Fullständigt onödigt i sammanhanget var dock att Eka bestämde sig för att undersöka hur Roxy egentligen hade det, och jag fattar fortfarande inte hur det gick till, men plötsligt hade hon också ett vänster artrosknä. Och jag hade nu 2 hundar som avlastade precis likadant när de stod men inget i rörelse, suck!! Eka fick laserbehandlingar på sina onda ställen, förutom knäet har hon ju också artros i tassen, spondylos i ryggen och en stel ländrygg och blev bättre. Men annars är ju bästa medlet mot artros att röra på sig. Och det får hon göra i lagom doser för huvudet vill alltid mycket mera än vad kroppen tål nuförtiden. Men hon är mycket pigg och jag är så tacksam och njuter verkligen av varje dag jag får vara med min underbara fina Eka ❤

IMG_6312 (1)

Oktober

I slutet på månaden är vi nästan tillbaka i full träning. Vi njuter av att kunna spåra järnet i skogen igen, precis som att träna en del lydnad och uppletande och inte minst springa dragintervaller och börjar drömma igen om både Skånedraget och Riesen SM nästa vår…

IMG_6355

November

Vi hann t.o.m. inbilla oss en kort stund att Roxy var helt återställd när vi åkte iväg till Stehag för att göra årets enda tävling. Fast det var kanske onödigt att först skogsförstöra henne för att sedan komma på att det kunde vara kul att testa ett FH spår… För några veckors hårdträning med långa liggetider och på krävande underlag räckte naturligtvis inte och det roliga tog slut redan i första vinkeln. Spåret skall inte ligga i en vattenpöl sade Roxy och ägnade sig åt färsk harvittring istället. Men vi fick tillåtelse att gå vårt spår i alla fall och efter att jag hade hjälpt henne genom vattnet fick hon visa upp att hon var en duktig spårhund i alla fall ❤

IMG_6464

Men säg den glädjen som varar. Sedan vi hade plockat bort smärtstillande som egentligen skulle fungera mindre som smärtstillande och mera som antiinflammatoriska efter operationen på högra knäet märkte jag att avlastningen på vänstra knäet blev mycket värre. Men enbart när hon stod, fortsatt inget i rörelse. Hon var väldigt stel efter varje vila och ville nästan inte belasta vänster alls de första stegen. Jag tog alltså kontakt med Söderköping igen och nu togs det äntligen på allvar och man ville se henne omedelbart. Och så klart var det en skada och inte artrosen, så som den sitter skall den inte besvära Roxy fick jag veta… Det visade sig att det saknades en bit brosk och Roxy blev knäopererad för tredje gången iår, SUCK!!! Det gjordes en mikrofrakturering. Dvs 20 stycken hål med en 3 mm böjd nål i benet under det skadade området, och meningen är att nya celler skall bildas och bygga upp en ärrvävnad. Vi skall återvända till Söderköping om 3 månader för att kontrollera att detta verkligen har lyckats. Dessutom fick hon stamcellsbehandling (ACP) i stället för antiinflammatoriska preparat. Den behöver kanske upprepas.

IMG_6487

December

Nu trodde jag inte att året kunde bli ännu värre nu men det kunde det. Jag har hittills haft turen att vara förskonad från att förlora en nära familjemedlem, den 19 december tog turen slut. Plötsligt rycktes människan ifrån mig som betydde allt för mig, min pappa. Jag är fortfarande chockad och har svårt att ta in att min bästa vän, ledstjärna och stöttepelare genom livet är borta för alltid. Men alla mina minnen lever vidare, sov gott och tack för allt ❤ ❤ ❤ 🕯🕯️🕯️

IMG_6152

Även om det känns som om världen har stannat för mig så går livet och vardagen vidare och mina tjejer behöver mig precis som vanligt. Och att jobba och fungera som vanligt hjälper mig att ta mig igenom det värsta. Medan Eka får glädjas åt både spår och uppletanden går Roxy sina frustrerande koppelpromenader, kryddat med ett och annat (FH) spår. Ännu är allt sig likt, hon avlastar när hon står men inget i rörelse. Skillnaden denna gång är att hon inte får smärtstillande och förhoppningsvis därmed inte överbelastar knäet. Det skall ske en mycket långsam förbättring är tanken men i fall det har blivit en mikroskopisk sådan efter 1,5 månader så har den i varje fall undgått mitt öga. Men eftersom jag är helt värdelös att bedöma rörelser finns det fortsatt hopp. Och positiv är det minsta jag kan vara när Roxy så otroligt tålmodigt har funnit sig i alla sina öden med humöret alltid på topp. Högsta önskan är att hon äntligen blir bra, så bra hon nu kan bli för att kunna få ett smärtfritt och roligt liv. Allt annat är bara bonus.

IMG_1026

Medan Eka skulle bli överlycklig att få uppleva det här igen…

IMG_5150

Själv längtar jag bara efter att det här skitåret äntligen skall ta slut utan att det händer något mera och drömmer om ett år utan skador, sjukdomar eller andra katastrofer. God jul och gott nytt år alla våra vänner och njut av livet här och nu ❤

Annonser

FH1 debut

När Roxy äntligen har fått susa fram i skogen igen och spåra i överljudshastighet utan alla lydnadskraven kring både spår och markeringar…DÅ kommer hennes matte helt plötsligt på att hon saknar tävlingarna och anmäler henne till det enda möjliga alternativet FH1. Hallå???!!! Det är så långt från ett skogsspår man kan komma!! Jaja säger matte, som inte begriper bättre, kan man spåra så kan man…  Matte trodde givetvis att det bara var att återgå till fältet som vanligt och det hade inte heller varit något problem om hon inte hade glömt bort den lilla detaljen att spåret skall ligga i 3 timmar. Kan väl inte vara så svårt tyckte hon men det gjorde Roxy!! Det dög inte heller att bara spåra på vall, minst ett underlag till skulle vi få på tävlingen och så blev det vanlig stubb, majsstubb, vall, mosse, jord blandat med rena grusspår (dessa dock med mycket kortare liggetid). Och markeringskalken användes flitigt för när det ändå var så svårt var det sista Roxy behövde att dividera med matte om var vinklarna finns. Och till slut fick hon t.o.m. en ANNAN spårläggare till förledningsspåret samt äntligen, efter en hel evighet, även gå någon ANNANS spår. Men trots den intensiva träningen de senaste veckorna och trots att Roxy aldrig har bommat ett IPO spår kände vi oss inte det minsta säkra inför tävlingen. Den här typen av spår kräver egentligen lite mera träning men so what, jag hade inga förväntningar som vanligt och det skulle bara bli jättekul att testa. Bara att få göra en tävling iår trots allt kändes stort.

Det var spännande att träna på olika underlag som här på hård jord, suveränt i med och motvind, värre i sidvind men överlag fixade hon det bättre än väntat.

Tävlingsdagen bjöd på fantastiskt fina förhållanden både med hänsyn till vädret, markerna och den proffsiga organisationen av SK Stehag. Som startande nr 1 och med många ögon i ryggen kände jag mig hur trygg som helst när hon öppnade precis som vanligt. Spårade jättefint på första benet tills jag kände klaffs klaffs och Roxy tänkte antagligen men usch, här kan man ju inte spåra…Gick ur, kom tillbaka sedan men släppte igen när det blev ännu blötare och började engagera sig i annat. Och annan vittring fanns det gott om…Vi bröts i första vinkeln och fick med oss hela 8 poäng! Med detta lyckades vi dock inte ens komma sist utan hade 3 till bakom oss!! Det skulle dröja till spår nr 8 och 9 innan de första och enda ekipagen äntligen blev godkända. Och om jag inte hade haft det redan innan så fick jag ännu mera respekt för den här typen av spår och alla som överhuvudtaget lyckas ta sig runt. Jag hade ju inga stora förväntningar för bara 4 veckors hårdträning på spår med långa liggetider räcker inte, framförallt inte om man har spårat järnet i skogen innan men jag kunde ändå inte acceptera att vi skulle sluta så här. Frågade om jag fick gå mitt spår som träning som nu hade legat i minst 4 timmar och korsats på flera ställen av tävlande nr 2 samt hund plus domare. Spårläggaren gav mig spårskissen och fixpunkterna och jag var faktiskt nära att ta ut Eka och inte Roxy, så låga hade mina tankar blivit om Roxy under tiden men tänkte om som tur var. Roxy insåg fortfarande inte varför hon skulle spåra i vatten och jag fick hjälpa henne i första vinkeln men sedan gick hon som tåget. Klarade alla bonusförledningarna men vid den riktiga förledningen fick hon problem och skulle följa den. Så där fick jag hjälpa henne igen och resten gick hur fint som helst. Hittade och markerade alla apporterna också och jag kände bara nej, nu jävlar skall vi träna, för det här skall vi bara fixa!!!

Vårt spår..

Här låg första vinkeln som Roxy inte alls ville engagera sig i… och jag skall kanske fortsättningsvis inte undvika alla vattenpölarna när jag lägger spår…

Men det var mycket roligt att hon fick tillfället att lyckas med spåret sedan 🙂

Dagens bonus blev att kunna belöna henne i ett tävlingsspår. Vi släppte genast föremålen igen till Eka som visserligen tyckte det här återanvända spåret var i lättaste laget men blev i varje fall nöjd över att ha fått göra något. Hon hälsade dock att nästa gång får det gärna ligga lite korvbitar i spåret igen och de där värdelösa föremålen får gärna bytas ut mot skogspinnar 🙂

Sammanfattningsvis en bra dag som lärde mig vad vi har att träna på. Och som dessutom slutade med ett lyckande vilket var viktigt inte bara för Roxy utan även för mig. I den här typen av spår ser jag för första gången hennes typiska beteende så fort det blir svårt. Dvs lägga ner och ägna sig åt annat eller stå och glo på mig i stället för att reda ut svårigheten. Men om det finns något där hon kan ta fram det där lilla extra så är det i spåret som hon verkligen diggar och därför tror jag det är värt att kämpa på. Stegra svårigheterna så hon får lyckas och får självförtroende. Och mängdträna spår med lång liggetid så hon blir van med det. Behöver ju inte alls vara långa spår. I dagsläget är det osäkert om vi ens kommer att starta i elitspåret eftersom jag inte vet hur/om hennes artrosknä klarar att hoppa/krypa, då kan FH spår verkligen vara ett alternativ.

Annars får man nog betrakta henne som återställd nu. Hon har musklat på bra och det senast opererade högra knäet har läkt fantastiskt bra men det vänstra är och förblir ett bekymmer. Sedan vi tog bort smärtstillande kan jag slå fast att avlastningen av vänster knä INTE sitter kvar som smärtminne i huvudet som jag hoppades utan beror på att det gör ont på riktigt. För det har blivit värre efter det. Men enbart när hon står. I rörelse, långsam eller snabb är hon jämn, så även under/efter belastning men hon är stel efter vila och avlastar då ännu mera när hon står. Men kommer igång fort och det enda som gäller är att hålla henne välmusklad och i rörelse. Detta gäller föresten även Eka som helt har missförstått det där med att syskon skall dela på allt och till hennes artros höger fram och spondylos kan hon nu även lägga ett artrosknä vänster. Och precis som Roxy avlastar hon när hon står men inte i rörelse. Så rehabträningen med Roxy har vi kombinerat med laserbehandling för Eka på alla hennes onda ställen liksom muskelknutarna och stela ländrygg och hon har blivit mycket bättre och rörligare. Och hon är lika pigg som vanligt ❤

Inte någon favorit att behöva stå stilla medan någon annan pillar på hennes kropp…

Mycket roligare att kolla in syrran när hon plågas på löpbandet 🙂

Jag har sagt det förr och det gäller ännu i allra högsta grad att tävlingar bara är en bonus. Det viktigaste är att Roxy mår bra och om det visar sig att hon inte fixar de svåra spåren mentalt även med ökad träning, ja då kör vi helt enkelt järnet i skogen igen! Om hon inte fixar hoppet/krypet, ja då kan vi inte tävla mera i bruks utom möjligtvis Nordic Style. Om belastningen att träna inför en dragtävling kommer att visa sig vara för stor, ja då kan vi helt enkelt inte tävla mera i drag. Men ännu så länge hoppas vi att kunna springa ihop på Skånedraget igen i vår, det skulle i så fall vara 3 år sedan sist. Dragintervallerna som vi hittills har sprungit känns mycket lovande utan någon tendens till problem. Men oavsett vilket så kommer vi fortsätta träna det vi kan göra och hon tycker är kul och det gäller förstås även Eka. Och så passar vi på att njuta av allt vi kan göra just nu och håller tummarna för lite andrum från allt skadeelände framöver!!

 

 

Debut Kalmar Mini Tri

När det inte händer nåt på hundfronten får jag väl bjuda lite på mig själv som omväxling. Eftersom jag älskar utmaningar bestämde jag redan vid årsskiftet att jag skulle anmäla till Kalmar Mini Tri 2017. Det låter kanske inte så värst avancerat men då hade jag inte sprungit på 1,5 år pga skadan i baksidan. Jag hade inte heller simmat sedan jag var barn och redan då klarade jag knappt av att koordinera armar och ben. Cyklat hade jag bara ihop med Roxy innan hon skadade sig vilket innebar inte så värst mycket cykelträning för mig. Jag var alltså inte bra i någon av delarna men kunde väl alltid bli bättre?! Vägen dit blev dock inte riktigt som jag hade tänkt. För det första hade jag ju tänkt att Roxy och jag skulle hjälpas åt i både löp, cykel och kanske även simträningen men det var innan hon skadade sig i vänster knä i februari. I slutet av våren fick vi tillbaka hoppet under rehaben att snart kunna springa igen, det skulle vi inte ha gjort för då small det till i andra knäet! Och det var först då det gick upp för mig på riktigt att jag skulle få göra en insats alldeles själv. Det första jag tog hand om redan i vintras var simningen, med stora ambitioner startade jag en crawlkurs bara för att konstatera att jag inte ens klarade av att simma en hel bana när denna var slut. Jag lyckades aldrig få till rotationen rätt och fick panik med andningen. Kommer dock inte ge mig utan fortsätta fila på tekniken, har köpt mig en snorkel för detta. Men inför tävlingen var det bara att återgå till bröstsimmet och vara nöjd med det lilla att i varje fall inte varje pensionär simmade om mig längre. Jag envisas ju med att dyka och då är andningen det största problemet även där. Men när jag flyttade simningen utomhus hade jag helt plötsligt inga problem längre. Det stressar mig uppenbarligen något otroligt att ha någon nära mig och det var ju inte någon särskilt positiv upptäckt med tanke på tävlingen… Jag har en mountainbike. För bara med en sådan kan jag träna och tävla hund. Och jag hade verkligen tänkt att cykla mini trin med min mountainbike. Det var innan jag gjorde mitt första längre pass och blev omkörd av ett äldre par på promenadcyklar som lugnt cyklade förbi mig trots att jag trampade järnet. Nu är jag ju inte så bra på det där med växlarna heller och det kan mycket väl ha varit så att det inte enbart var min MB’s fel men dagen efter hyrde jag en racercykel till tävlingen. Löpningen…ja. Mitt svagaste kort trots att jag har tränat det mest av allt. Men när jag började om gjorde jag det försiktigt så skadan inte skulle gå upp igen, jag bytte löpteknik igen från framfots till mellanfotslöpning för att minska påfrestningen på fötterna och det gjorde kroppen gott men klockan var mindre imponerad. Och det satte sig mentalt, jag tränade hårdare och fick genast problem med baksidan igen utan att tiderna blev bättre och drog i handbromsen till slut och bestämde att det inte är värt att förstöra min kropp för en enda tävling. Det var efter att Roxy hade smällt andra knäet och draghösten försvann. Med den försvann också motivationen att stå emot sockret och även om jag kände jag mig nöjd med min träning så hade det underlättat enormt med några kg mindre i bagaget. Men det gick ju inte att göra något åt nu…

Liiite skillnad…

Inte i planen heller ingick att åka på en infektion dagarna innan och bli helt dränerad på energi på tävlingsdagen. Det var t.o.m. att jag övervägde att hoppa tävlingen i rädslan att inte orka. Men så blev jag förbannad över alla dessa meningslösa träningstimmarna som jag kunde ha använt på huset istället och stod till slut i starten och hoppades man inte behövde fiska upp mig. Lade mig längst bak för att slippa närkontakt med min egen grupp och lugnt få komma in i min rytm. Efter ca 200 m såg jag inget längre för glasögonen var igenimmade men jag kände mig ganska trygg i att fortsatt vara på rätt kurs eftersom jag nu blev träffad av gruppen efter mig med jämna mellanrum. Det var inte heller så dumt att inte kunna se hur långt det var kvar och vips var jag framme vid målet efter 18:23 min (520 m) vilket är helt i linje med vad jag kan prestera i bröstsim för tillfället. Cyklingen mot Lindsdal kändes rätt ok bortsett från att det var väldigt frustrerande att hela tiden bli omkörd i en sådan hastighet att man själv kände sig som en snigel. Inte kunde man tro att jag satte på en racercykel!! Som jag inte riktigt var kompis med ännu men glad i varje fall att jag inte lyckades cykla omkull med den lite vingliga saken. Sittställningen var väldigt obekväm och hur man kan ligga på en sådan är en gåta för mig. Vad som händer när man rör vänster växelspak hade jag inte kommit underfund med ännu och tävlingen var kanske inte rätt tillfälle att ta reda på saken heller. På vägen tillbaka försvann krafterna och tiden i mål blev 41:11 min för 18 km. Jag har ingen referens när det gäller cyklingen eftersom tiderna på min mountainbike inte kan räknas men nog måste jag kunna prestera mer än det här? När jag klev av cykeln kände jag bara åh nej… hur skall det här gå?! Fötterna hade dött någon gång längs vägen och benen vägrade samarbeta. Då hade jag ändå tränat mycket på övergången cykling/löpning men det märktes inte mycket av. Var helt kraftlös nu, det var i varje fall vad jag intalade mig men när jag drog på med målet i sikte verkade det finnas en del reserver i alla fall! 25:41 min för 4,2 km är den överlägset sämsta löptiden som jag har presterat ever men jag var i mål!! Inte sist men inte långt därifrån heller. Just efter målgången kände jag absolut inte för att göra om det men med lite distans har jag bara en tanke: REVANSCH 🙂

Men nu är det huset i varje ledig minut som gäller. Har underskattat vilken tid det tar eller så jobbar jag helt enkelt för sakta 🙂 Började i maj men det tog ju flera veckor innan alla förarbeten var klara. Och sedan skulle huset målas samt lika stort tillbygge plus 3 bodar, och det mesta 2 gånger. Plus allt som skulle åtgärdas/bytas. Hade förmågan att halka från ett projekt till ett annat men nu är det inte långt kvar..

Tur att det syns någon skillnad i varje fall…

IMG_5762

Och så fick man tillfälle att jobba lite med sig själv också, är nämligen sjukt höjdrädd…

IMG_5872

Eka fick ett roligt avbrott i tillvaron när Exit, hennes bästa vän sedan de var små hälsade på oss någon vecka i juli.

IMG_5766

IMG_5775

Det hade dock Roxy ingen glädje av utan var lika ledsen varje gång jag gick ut ihop med Eka (och Exit) för att jobba med huset. Och det lär hon fortsatt få vara ett bra tag för alltid är det någon kanin, eller katt, eller fågel eller humla som dyker upp när man minst anar det till Roxys stora förtjusning. Och finns det inget spännande att jaga kan man alltid få några glädjeryck, gärna med många tvära inbromsningar eller dra några varv runt huset…

VAD??!! Jag har TRÅKIGT!!!

IMG_5880

Det hon inte minns är dock att hon faktiskt har fått spåra en del…

IMG_5827

Men ge mig bollen någon gång då!!!

IMG_5837

Yippie, livet leker 🙂

IMG_5839

Men till slut hände det, 2 månader med tråkiga koppelpromenader var avklarade igen och vi fick påbörja/fortsätta med rehaben förra veckan 🙂

IMG_5889

Så om allt går som planerat och inte ett rådjur ramlar över Roxy igen är vi kanske tillbaka i slutet av året. Eka har varit mycket nöjd med att lulla runt på tomten med mig och leka lite emellanåt. Och så har hon fått spåra en del, både skogsspår och dammsuga Roxys IPO spår. Jag är lite kluven, skulle hemskt gärna ge henne ett sökpass igen men redan efter ett uppletande får hon problem med sin tass. Hon känner ju inte efter precis utan det är full fart som gäller i alla lägen och då får jag faktiskt tänka lite åt henne. I spåret har hon ju åtminstone ett ankare att tampas med där bak. Det är så roligt att se Eka 10,5 år spåra precis som hon alltid har gjort, spårsäker trots farten, pinnsäker, helt störningsokänslig och med en sådan glädje och driv att man kan bli tårögd för mindre.

Hon blir alltid så lycklig när hon hittar stora pinnen, den är något alldeles speciell 🙂

Nu lär det bli tyst om oss igen ett bra tag. Jag har inga fler mål för iår utan vi tar en dag i taget och njuter av stunden. Högsta önskan är att Roxy blir och förblir frisk och Eka fortsätter vara pigg. Sedan får vi se vad vi kan tänkas hitta på nästa år 🙂

 

 

Olycksfågel Roxy

Roxy tror inte det är sant. Nyss har vi badat och simmat igen, spårat i skogen, börjat träna lydnad, t.o.m. ett uppletande hann vi med och inte minst lekt i massor och vips är det tratt och korta koppelpromenader som gäller igen. För tredje gången på ett halvår om man räknar med hennes klofraktur. Ca 1,5 månad in i rehaben för vänstra knäet stod hon plötsligt med höger knä i luften helt paralyserad av smärta. Men eftersom jag börjar bli expert på knäskador och inte låter mig luras längre av en tillsynes tillfrisknad de följande dagarna tog jag kontakt med Artrokliniken i Söderköping direkt och fick en tid redan nästa dag. Det betydde skillnaden mellan att behöva laga eller ersätta korsbandet jämfört med att enbart rensa upp och låta kroppen ta hand om resten. Hela 70 pct av korsbandet visade sig nämligen vara oskatt. De 2 tidigare gångerna gick det alldeles för lång tid innan jag insåg alvaret och knäet hann trasas sönder ordentligt (det vänstra). Som det för övrigt hade blivit artros i när vi kollade upp det nu…

Jag får alltid frågan… men vad har hon gjort då??? Tja… för tredje gången kan jag inte svara på det men i mellantiden är man i Söderköping övertygad om att hon bär på ccl disease genen, dvs har genetiskt försvagade korsband. Och blir korsbandet gradvis nerbrutet behövs inte mycket för att till slut gå av helt eller delvis. I hennes fall blev högra knäet överbelastad under en längre tid, hon har avlastat vänstra sidan ända sedan knäoperationen i februari som var mycket smärtsam. Det höll vi på att jobba med under rehaben när det skedde en liten olycka… Jag vill ju gärna tro att jag alltid har koll på läget men det brister nog lite mellan tro och verklighet ibland. Jaktgalningen släpper jag i varje fall lös till lite träning och lek enbart på noggrant utvalda ställen. En sådan är platsen bakom en hög mur och jag drömmer fortfarande mardrömmar om rådjuret som kom flygande över den och damp ner rakt bredvid en överlycklig Roxy. Innan jag hade sorterat klart vad som hade hänt försvann ett brunt och 2 svarta streck i fjärran, det första svarta dessutom skällandes. Det andra svarta dock enbart för att Eka har en stående order att fånga in rymlingen men jag antar att det hade blivit svårt att övertyga folket på området om den saken. Nu hade rådjuret den goda smaken att inte bränna över villakvarteret utan girade mot skogen och nästa fält. Där vände Eka för det finns ändå gränser hur långt hon vill fjärma sig från mig. Så Eka fick spåra och skälla stup i kvarten så Roxy kunde lokalisera oss men det gav Roxy blanka fan i trots att hon borde ha hört oss på vägen tillbaka. Vi skulle givetvis bara ha stannat kvar för 30 min senare inväntade hon oss vid muren med sloköron, väl medveten om att det hon hade gjort kanske inte blev så uppskattat. Men det varade bara några bråkdels sekunder sedan tog glädjen att få återse sin flock över. Mycket nöjd haltade hon hem helt oberörd av att Eka nonchalerade henne och jag höll på att spricka av ilska. Mest över mig själv. Jag antar att denna utflykt lade grunden för det som hände sedan eller påskyndade förloppet i varje fall för hon borde rimligtvis ha överbelastat den högra sidan väldigt mycket under jakten. Nu var det dock vänstra sidan hon haltade på och avlastade, efter vila hoppade hon bara omkring på 3 ben men några dagar med kylning, laserbehandling och vila gjorde susen. Dessutom hade det lossnat någonting, hon rörde sig mycket bättre efter sin jaktutflykt än innan och jag trodde vi hade kommit undan med blotta förskräckelsen även den här gången…  Med facit vet jag att hennes högra korsband hade brustit i alla fall, frågan var bara när och jag föredrar helt klart att det hände nu och inte när vi äntligen skulle ha varit fit för fight igen i höst. Men nu skall jag sluta drömma, hade nämligen redan sett oss springa på barmarks SM i höst… Nu tar vi bara en dag i taget och det enda som är viktigt är att hon blir smärtfri, mår bra och har kul oavsett om vi någonsin kommer att kunna tävla igen. Tävlingarna finns egentligen bara till för min motivation, Roxy är lika lycklig om hon bara får spåra och leka med sin boll. Och det är en himla tur att Roxy är en sån go’ tjej ❤ som finner sig i alla sina öden och inte klättrar på väggarna när hon inte får jobba. Uppskattar lika mycket att få sitta så här och njuta av att bli kliad hur länge som helst. Har alltid undrat hur hon ser ut framifrån, tack vare syrran vet jag det nu 🙂

IMG_5553

Syrran och pappan var på besök förra veckan och hjälpte mig att riva och reparera en del. Nu återstår för mig bara att byta ut lite till, skrapa klart och måla om huset och bodarna men jag har ju hela sommaren på mig. För vi skall inte iväg någonstans utan kan koncentrera oss helt på huset, Roxys rehab och min förberedelse till mini trin som jag inte känner mig det minsta motiverad inför. Det skulle ju vara ett led till att komma i form till höstens löptävlingar ihop med Roxy… Men å andra sidan är jag glad att jag har detta mål som tvingar mig till träning för det är annars väldigt frestande att fastna i soffan ihop med Roxy och trycka i mig det-är-synd-om-oss-godis 🙂 Pensionären Eka får finna sig att träna mindre nu än om Roxy hade varit frisk men när Roxy upptar rehaben igen kommer vi bl a gå ut spår till Eka i blåbärsris. Och hon får snart även dammsuga Roxys IPO spår igen efter godsaker. I mellantiden får hon nöja sig med att få en uppletanderuta uppvallad av oss då och då och leka och träna lite med mig under promenaderna som vi gör själva. Jag skulle aldrig klara av att låta Roxy se på när Eka gör något Roxy tycker är roligt…

Men säg då äntligen ordet människa!!!

Om du gömmer föremålen så där får du finna dig i att halva skogen är med 🙂

Hon är annars lika pigg och glad som vanligt även om hon inte orkar lika mycket längre och bakdelen inte hänger med det kvicka huvudet alla gånger. Hon hör mycket bra och hennes nos är fantastisk men hur det står till med synen undrar jag ibland. Rakt fram är det inget problem men åt sidan verkar hon inte se så bra, slår ofta i något när hon vrider på huvudet. Och det gör ont för Eka är ju Eka och rör sig därför inte som normala pensionärer utan allt sker fortfarande i 180 knyck… Dessutom poppar det upp fler och fler knölar som jag dock ihärdigt väljer att definiera som fettknölar tills vidare ❤

När man inte får hitta på så mycket ute blir inomhusaktiviteterna väldigt uppskattade. Tror det är flera år sedan jag fyllde kongarna och Roxy slår t.o.m. Eka i uthållighet att få ur det sista onåbara. Det är väldigt anmärkningsvärt när det gäller Roxy som annars lägger ner vid minsta motgång! Ett tecken hur mycket hon längtar efter att få jobba igen trots allt?

Men snart är vi igång igen med det här…
Och ännu mera uppskattat det här…
Och så länge jag hälsas välkommen så här finns överhuvud taget ingen anledning till oro och även om det känns som om oturen aldrig skall ta slut så är vi på gott humör och njuter av varje dag tillsammans i vetskapen att det alltid skulle kunna vara värre ❤

Grattis Roxy 6 år

Dagens present skulle ha blivit att få springa den första dragtävlingen på 1,5 år men ödet ville annorlunda. Det ville ganska ofta annorlunda!! Lilla olycksfågeln började med en seg urinvägsinfektion som valp, fortsatte med att vara inlagd efter att ha krockat med ett träd och toppade första året med att slita sönder korsbandet. 1 år senare kunde vi äntligen börja träna och nu tog det hela 2 år innan hon fick sitt första blodöra av sammanlagt 4 med tillhörande operationer. Pustade ut nåt år igen innan det var dags för första klofraktur som tog nästan 2 månader att läka och innan året (det förra) ens var slut följde nästa som tog ungefär lika lång tid. Och nu när vi äntligen såg fram emot att ge fullgas var hon vips tillbaka i Söderköping med ett trasigt knä, SUCK!!

IMG_5227

Akut var det en meniskskada men en kronisk inflammatorisk process hade pågått under en längre tid vilket jag har förstått inte är helt ovanligt efter korsbandsoperationer. Jag fick titta på en video från operationen och samtidigt försöka att inte svimma. Enligt veterinären hade rester från det främre korsbandet och annan vävnad bildat strängar som har växt upp mot olika strukturer i ett försök att stabilisera leden. Dessa satte även som en pålagring mot knäskålens nedre delar och ledkapseln var kraftigt förtjockad. Inte så konstigt kanske att hon hade så stora problem att hoppa över 1 m förra året!! 1 månad sedan operationen och Roxy har slutat halta när hon går men avlastar fortsatt alldeles för mycket för att det skall kännas bra när hon står men vi har fått order att ta det lugnt 1 månad till innan ev. återbesök. Prognosen är egentligen 2 månader lugn, sedan börja med lättare träning för att kunna träna för fullt igen i sommar. Men jag tvivlar… I mellantiden krävs tålamod vilket är något av det värsta man kan kräva av mig. Idag kunde jag inte annat än att ge henne ett avbrott i det tråkiga koppelgående som present i form av ett litet IPO spår. Det gick ju i varje fall mera sansat till än promenaderna med det galna understimulerade krutpaketet…

IMG_5367

IMG_5376

Jag behöver mål för att inte tappa motivationen, träna för tränandets skull har jag aldrig fattat vitsen med. Med vårens dragtävlingar som mål blev jag således överlycklig över varje löpframsteg jag hade gjort sedan jag började springa igen i december efter 1,5 års skadeuppehåll. Men när Roxy skadade sig gick luften ur helt och att frustrerat göra henne sällskap i soffan ihop med choklad och godis som tröst har dragit mycket mera än gymmet. Dags alltså att rycka upp sig och hitta en ny utmaning. Det blev den här…
 IMG_3314
Man kan ju undra hur jag tänkte när de flesta pensionärerna fortsatt simmar om mig, min mountainbike garanterat inte är någon speedkula på asfalt och jag en bra bit ifrån mina löpprestationer från förr. Men det är ju lite tid kvar och målet är inga tider utan bara att ta sig i mål 🙂 Det egentliga målet är att jag skall vara grymt tränad och förhoppningsvis några kg lättare till hösten när Roxy och jag kanske får göra comeback i draget. Jag måste ju vara optimist och tro på det! Roxy kommer garanterat att uppskatta slippa dra på ett tungt och flåsigt ankare 🙂
IMG_3568

Eka hade också andra planer för 2017 än att börja året med en kräkrekord varje natt. Hennes bukspottkörtelvärlden var inte ok men vi fick ganska snart rätsida på det genom fettsnålt foder och fettsnålt godis till träningen. Hon fyllde 10 år förra veckan och finaste Eka är hur pigg som helst ❤ Kanske lite för pigg för sitt eget bästa, hon förstår nämligen inte att hennes kropp kanske inte längre mår bra av alla glädjerycken och att ge järnet i alla lägen. Så nu sitter hon anklagande i soffan och håller upp sin onda tass igen, suck…

 IMG_5309
IMG_5320
Men hur motigt det än är så blir allt genast lättare om man påminner sig om att det faktiskt kunde ha varit värre!! Av någon anledning är det alltid närmare att sucka över det man inte kan få just nu eller aldrig mera istället för att uppskatta det man har, varje dag man får ha det! Nämligen att vi lever och mår bra!! Och för att jag alltid försöker hitta meningen med allt har jag t.o.m. kommit på varför det kan tänkas vara bra att inte kunna träna/tävla hund i vår/sommar. Nu kan jag nämligen utan dåligt samvete ägna mig åt att måla om mitt hus och alla bodarna vilket verkligen behövs. Idag är det 20 år sedan jag flyttade till huset norr om Kalmar och inte hade någon aning om att jag skulle rota mig där. Det hade jag inte heller när jag ansökte om svenskt medborgarskap 2005, trodde så klart att Tyskland tillät dubbelt medborgarskap. Hade kanske varit bättre att ta reda på fakta istället för det gjorde Tyskland inte alls då utan först 2007. Mitt tyska pass lyckades jag bara förnya för att jag glömde nämna den lilla detaljen att jag hade blivit svenska. Det tyckte inte tyska ambassaden var ett dugg roligt när jag nu skulle förnya passet och en gång till gick det inte. Det verkar helt klart vara meningen att jag skall stanna i Sverige och det är jag inte ett dugg ledsen över 🙂
IMG_3232

Mot 2017

Det har ju blivit en liten tradition att ägna oss en stund åt det gångna året och det måste vi så klart fortsätta med! Tävlingsåret 2016 utmärkte sig mest genom att vi har gjort rekordfå tävlingar, Eka 5 (1 lydnad, 1 sök, 3 spår), Roxy 7 (2 lydnad, 1 sök, 2 spår, 2 IPO). Det var inte dumt alls, det enda som kanske känns fel är att vi inte har prioriterat rätt alla gånger men det viktiga är att man lär sig av allt man gör och utvecklas. Och även om jag hela tiden har hävdat att det är rätt att träna och tävla Roxy i en massa grenar så är jag inte sämre än att jag nu kan erkänna att jag hade fel. Roxy har inte kapaciteten för det och Roxy har inte mentaliteten för vissa grenar och skall absolut inte behöva göra något som hon tycker är jobbigt! Det här skall vara kul! I sitt sista tävlingsår tog Eka mig med på en extremt hög berg och dalbana. När hon inte kände för att tävla fick vi många nollor i protokollet, när hon plockade fram sitt bästa blev hon brukschampion ❤

img_1131

Tävlingsåret i bilder…

Januari-februari

Gick åt Roxys kloelände, flera veckors fördröjning med antibiotikan gjorde ju inte saken bättre precis. Vi missade lydnadstävlingen i Guldhunden och ännu ett försök att äntligen få det där efterlängtade första priset i klass 3…

img_1905

Mars

Vi laddar inför Riesen SM…med sök och IPO när vi skall tävla spår och lydnad. Men så gick det som det gick…

img_1982-4

April

Riesen SM i Norrköping och en till läxa i hur man INTE skall göra. Man tävlar INTE 2 hundar samtidigt i elitlydnad och lydnadsklass 3!! Och man tävlar Eka överhuvudtaget INTE i elitlydnad, hon fixar inte det långa programmet inkl mellanmomenten utan att flippa och jag har ärligt talat stor förståelse för det. Det spillde genast över till nästa dags lydnad fast skadan var egentligen redan skett för man börjar INTE med att ge Eka ett icke förarspår först på hennes första tävling för året. Åh så spännande sade Eka och pinnarna kunde gärna ruttna i skogen! Så Eka som är van att vinna titeln i spår kom sist i både spår och lydnad… Det är nu som man kan glädjas åt att ha personlighetsutvecklats så mycket att man kan skratta åt detta och ta det för vad det är, rannsaka sig själv och för övrigt vara glad att både hund och förare inte är några maskiner. Hur det skall se ut visade hon upp 2 veckor senare i Oskarshamn där vi sladdade förbi ett cert med bara några få poäng. Helt otippat fick Roxy rädda helgen trots att vi inte var färdiga någonstans. Jag hade ju dessutom gjort mitt bästa att förstöra hennes lydnadstävling men hon samlade ihop många poäng ändå och slutade på plats 3. Efter att ha gått över precis alla pinnarna i träningsspåren innan som har lagts av främmande överraskade hon sedan genom att markera i varje fall 5 plus slut. Alla föremål hittade hon också och utan framåtsändande fixade hon även uppflyttningspoäng i lydnaden. Det saknades några få poäng i totalen bara, en mycket lyckat högre debut och även denna slutade på plats 3.

IMG_0695

Maj

I maj hände det största som jag har varit med om ihop med Eka, hon fick äntligen bli brukschampion efter många års slit!! Och på vilket sätt!! Så här i efterhand vet jag att det var absolut sista chansen men är väldigt glad att jag inte hade en aning om detta då. Utan bara kunde njuta av vår första 10:a någonsin i sök, ett suveränt uppletande och hur fint hon höll ihop i lydnaden trots att hon hade trampat på ett bi strax innan. Det var bara meningen att vi skulle bli belönade för vårt kämpande till slut den där dagen i Västervik.

img_2164

En vecka senare åkte jag utan någon som helst förväntan till Oskarshamn för vad ett framåtsändande är hade Roxy fortfarande inte hört talas om men när dagen var slut var hon uppflyttad till elitspår. I hennes andra högre tävling, hon gjorde alltså vad som aldrig lyckades med Eka, att få ihop tillräckligt med lydnadspoäng utan framåtsändande, 2 gånger om. Må vi bara få till detta nu så kan det här bli riktigt bra!

IMG_0840

Vi avlutade maj månad i Linköping och jag fick uppleva tjusningen med att tävla hund igen. Roxy gjorde allt i sin söktävling utom att söka efter människor och Eka tog farväl från tävlingsbanan på Eka vis genom att för första gången i sin karriär få maxpoäng i både spår och uppletande för att sedan bara göra det hon hade lust till i lydnaden. Det var inte mycket den dagen…

IMG_0870

Juni

Uppladdning inför IPO3 debut…

IMG_4994

Juli

Som slutade precis som vanligt. Hjälp sade Roxy när hon såg figgen och kom i raketfart tillbaka till mig… Dags för semester!

img_1981

Augusti

Tränade vi på inför hösten, bland annat på kennellägret där alla Ekas duktiga valpar fanns med och demonstrerade för sin stolta mamma att sökgenen har gått i arv minsann 🙂

img_1127

September

Och där satte den!!! Med mycket hjälp av vår fantastiska figge, hård träning och en stor kämparinsats lyckades Roxy bli godkänd i IPO3. Det gör henne dock inte till en bra IPO hund för hon saknar egentligen driften till det hennes bett och grymma angrepp till trots. Tacksam över allt jag hade lärt mig om IPO genom åren bestämde jag att det var sista gången hon fick springa den jobbiga vägen till 6:ans skärm och istället fokusera på det hon är bra på och tycker är kul. Och med det menas hela grenen, för delar i IPO är så klart superkul men det räcker liksom inte…

IMG_5254

Oktober

Eka var anmäld till en sista söktävling men jag tog förnuftet till fånga och lät henne slippa denna och alla framöver. Åldern har börjat ta ut sin rätt i vissa lydnadsmoment och Eka har verkligen gjort sig förtjänt av ett toppen pensionärsliv nu! I brist på annat dammade Roxy och jag av en lydnadstrea i Västervik och med minimal träning saknades bara 1 poäng till ett första pris, tänk om hon hade haft lust att sitta i grupp den dagen…

img_2923

November

Var det full fart mot nya mål, framåtsändandet påbörjades äntligen och även stegklättringen vilket var en stor grej för försiktiga Roxy. Söket återupptogs och Roxy tyckte det var jätteroligt. Fast inget kan mäta sig med att få kasta sig ut mot ett skogsspår. Uppletandet börjar ta sig och i dragträningen har vi äntligen fått upp farten igen.

img_5087

December

Men säg den glädjen som varar…Stackars Roxy får avsluta året precis som hon började, den här gången fick jag antibiotikan med en gång men efter 5 veckor är det fortfarande inte helt läkt. Och så var vi förstås anmälda till en lydnadstävling i Guldhunden igen…

img_5476

Roxy är väl den som längtar mest till 2017 just nu och tur det när mina planer för första gången enbart inkluderar henne. Tillsammans tänker vi göra comeback i draget, om vi inte får till löpningen redan till våren får det bli på cykel. Inga mål där, bara att få delta igen är högsta lyckan. Nu har de ju ändrat alla lydnadsreglerna och jag har fortfarande inte koll på någonting men en sak har jag förstått…det där första priset vi har jagat i 3:an ett tag nu kan vi glömma och istället få börja om med detta i 2:an… Lydnadslydnaden har dock överhuvudtaget ingen prioritet utan är bara lite roligt att ägna sig åt som omväxling emellanåt. Det är elitspår vi satsar på för fullt och hoppas att det kan räcka till certpoäng nästa år. Om söket fortsätter utveckla sig så fint gör jag kanske ett försök igen i högre sök, fast kanske inte i Linköping 🙂 Eka är fortsatt full av energi som kanske inte räcker lika långt som förut men fortfarande längre än Roxys. Och så länge hon och framförallt hennes kropp orkar får hon njuta av att träna allt hon älskar helt utan krav. Många köttbullar, mycket lek och selektiv hörsel gör hennes liv som lycklig pensionär komplett ❤

img_2140-2

Mest av allt önskar vi oss dock att vi blir och förblir skadefria och friska nästa år.

Gott nytt år alla våra vänner!!

IMG_3867

 

 

 

 

 

Skadade

Idag skulle vi ha tävlat i Guldhunden. Sista chansen för Roxy att försöka få det där efterlängtade första priset i lydnadsklass 3 med de gamla reglerna. Men Roxy vill inte tävla i Guldhunden. Precis som förra gången spräckte hon sin klo 14 dagar innan, det verkar inte vara så hälsosamt för Roxy att anmäla dit utan vi får nog satsa på att bara träna på bådas solklara favoritställe 🙂 Vis av erfarenhet har jag i varje fall gjort klart för veterinären att jag inte tänker lämna utan ett recept på antibiotika denna gång och mycket motvilligt fick jag det. Kompletterade med laserbehandling och nu snart 14 dagar senare ser det i varje fall ut så som det gjorde 6 veckor senare förra gången. Roxy tycker inte det är ett dugg roligt att få stora parabolen på huvudet så fort hon är inne i huset och ser till att den är i vägen för det mesta. Samtidigt har det fördelen att alla äntligen kan få sova. När man inte längre kan klia sig, slicka sig, hugga tag i täcket och snutta ljudligt och länge på det går det nämligen alldeles utmärkt att somna på en gång. När det hände kände jag bara suck, inte nu!! Vi som hade kommit igång så fint med brukslydnadsmomenten vi inte kan ännu och spår, sök, uppletande och dragträning. Sedan vi släppte IPO’t har vi faktiskt inte trappat ner utan bara intensifierat träningen och Roxy har inte fått någon som helst återhämtning från den jobbiga hösten. Så det var helt klart meningen att hon skulle få ett break. Kände mig stressad att inte hinna bli klar till att kunna starta elitklass till våren men vad gör det om det inte lyckas??!! Vi blir helt enkelt klara när vi blir klara!! Även jag mår nog väldigt bra av att inte tänka på träning hela tiden.

Inte så nöjd…

img_5476

Roxy är ju en liten olycksfågel. Ett sönderslitet korsband, 4 blodöron och 2 klofrakturer har hon hittills hunnit med medan Eka inte har skadat sig alls under hennes 9,5 år…fram tills nu. Jag såg inte vad som hände och kan bara gissa att hon fastnade under en sökträning i slutet av oktober. Hon visade inget då men på natten väckte hon mig och talade om för mig att hon hade mycket ont i sin tass. Roxys gamla värktabletter fick lindra för stunden och veterinären konstaterade en sträckning dagen efter. Hon fick smärtstillande och det går sakta framåt med betoning på sakta. Nu har vi i varje fall kommit så långt att hon belastar tassen igen efter vila men hon slickar mycket på den på kvällen och natten när hon har tid att känna efter. Även Eka har fått flera laserbehandlingar och även om hon inte följde mallen utan reagerade kraftigare för varje behandling tror jag att det har gjort nytta. Det det är bara att acceptera att det tar tid.

Så fort hon kommer utanför dörren förtränger hon dock genast allt ont och är helt oförstående varför vi inte kan hitta på roliga saker (det är även Roxy). Och jag är väldigt tacksam att detta energiknippe inte har skadat sig tidigare!!

img_5131

Lite roligt att jag blir otålig efter 1,5 månader för Eka resp 14 dagar för Roxy när jag själv har varit skadad och begränsad i träningen i 1,5 år nu… I mellantiden har jag övergett naprapaten för behandlingen gav ingenting. Vi experimenterade på alla möjliga sätt med rehabövningar och träning utöver behandlingarna som inte gjorde någon som helst nytta och efter ett halvår hade jag lika ont som tidigare. Men av en händelse råkade jag göra några nya övningar som ledde till att smärtan i rumpan för första gången nästan försvann helt. I varje vall temporärt men övningarna ihop med massage av min extremt spända framsida höger lår och mycket stretch av framsida lår och höft har lett till en stor förbättring. Så stor att jag t.o.m. vågade ta upp löpträningen igen efter över 1 år fast inledningsvis enbart med liten runda en gång i veckan för att få tillbaka känslan och glädjen utan någon som helst tidspress. Det återstår så klart att se vad som händer när jag springer oftare och fortare men det är inget som bekymrar mig just nu. Istället tänkte jag börja simträna för att skona kroppen. Det har jag visserligen inte gjort sedan jag var barn (de 2-3 simtagen i samband med doppen på sommaren räknas liksom inte) men hur svårt kan det vara?! Kastade mig glatt i bassängen bara för att sprattlande och stressad få se pensionär efter pensionär dra lugnt förbi medan jag försökte få ordning på armar, ben och andning. Det blev inte bättre efter några fler försök och då tyckte jag det kunde vara läge för en liten simlektion. Den gav en del aha upplevelser och tränaren tyckte i slutet att man i varje fall kunde se en tendens till att jag hade förstått vad det hela skall gå ut på och var för övrigt glad att jag hade överlevt lektionen. För att jag inte lyckades synka andningen med resten tyckte jag nämligen det var enklast att inte andas alls. På så vis fick jag i varje fall ihop några godkända simtag som jag var mycket nöjd med. Det var inte tränaren dock som tvingade mig att öppna munnen. Det gör jag alltid annars men aldrig i vattnet av rädsla att få i mig halva bassängen vilket var precis vad som hände. Men med lite övning kan jag nog både överleva simträningen och hålla pensionärerna på avstånd snart 🙂

I väntan på att alla våra skador läker kan vi i varje fall drömma lite, länge sedan sist…

IMG_3568