Nu kanske?!

Jag försöker verkligen vara och förbli optimist men det har prövats kanske lite väl hårt på sista tiden.. Jag hade inte hunnit bearbeta min pappas död ännu (det har jag fortsatt inte) då slog Roxy till igen med den väl bekanta och hatade synen att dra upp knäet under magen. Out of the blue och jag förstod verkligen inte hur hon hade lyckats med detta, vi som bara gick våra trista koppelpromenader sedan sista op’n i november… Tills jag kom ihåg en liten fadäs i mitten av december. Tanklös som jag kan vara ibland talade jag bara om för vovvarna att vi skulle gå ut… JAAAAA sade Eka och slog en frivolt i soffan för att sedan skjuta iväg som en raket nerför densamma. Problemet var bara att Roxy var i vägen… eller att det just inte var ett problem… och när det var löst bara skrek Roxy och hade knäet under magen igen… Nu tog det inte många minuter innan hon satte ner benet igen och stövlade på eftersom även hon var sugen att gå ut och jag andades ut… Big mistake! Hon hade alltså våldsamt tacklats ner från en hög soffkant och landat med hela sin tyngd på sitt vänstra knä och jag inbillade mig att det inte skulle ha några följder??!! Istället beklagade jag mig att jag inte såg något framsteg sedan operationen i november men med facit hade det nog inte med denna att göra… Vad som gav korsbandet resten vet jag inte men en eftermiddag i början av januari hälsade Roxy mig välkommen hem igen med knäet under magen. Det fanns inget kvar av korsbandet skulle det visa sig vid knä-op nr 4 inom 1 år och även menisken vad skadad. Dessutom fick han rensa upp en hel del igen. Det enda glädjande var att mikrofraktureringen från november verkar ha lyckats, han kunde se att nya celler hade bildats precis som de skulle. Hon fick ett korsband-implantat och jag hade det stora nöjet att få betala hela op själv för försäkringsbolagets maxbelopp var förbrukat men det är en självklarhet för mig att ge allt jag har till hundarna. Och en korsbands op har en god prognos, i vanligt fall, men tyvärr är inte Roxy ett vanligt fall längre… Och efter ett år med en skiva på repeat närmar vi oss gränsen för vad som är försvarbart att göra mot Roxy. Men det gör inte saken lättare att hon är så go’ och finner sig i alla sina öden med ett otroligt tålamod. Hon klättrar inte på väggarna utan högsta lyckan är att få ligga med mig i soffan och bli kliad på magen i flera timmar!! Så vi kämpar på för Roxy är värd att till slut få uppleva att få vara hund igen, att få leka med sin boll, att få spåra, att få springa… Det kommer i alla fall ta ännu ett år innan hon är helt återställd och inom detta år får det bara INTE hända något nytt!!

Det gjordes en stamcellsbehandling igen vilket innebar slopandet av antiinflammatoriska preparat, bara morfin och Roxy var ganska hög efter op’n…

IMG_6624

Nu trodde vi att allt bara kunde bli bättre men det skulle visa sig vara just en dröm för 10 dagar senare var vi tillbaka i Söderköping till knä op nr 5!! Och för andra gången på kort tid åkte jag dit med bara ångest i hela kroppen, ovetandes om jag skulle få Roxy med mig hem igen! Knäet var hur svullet som helst men röntgen visade ingenting. Korsbandet och skruven satte som de skulle och rörelsen och stabiliteten var det inget fel på. Men det var uppenbarligen en inflammation som pågick i knäet och han trodde först det skulle lösa sig genom att spola igenom knäet. Men var inte nöjd med detta och kunde inte släppa att hon hade reagerat våldsamt på en punkt ovanför knäet och bestämde att öppna upp och titta om han kunde hitta något. Och det gjorde han!! Många små lösa broskbitar resulterande från ett hårt slag mot knäet och ja, fallet nerför soffan var sannerligen ett sådant… Jag fick titta på hela tiden och är väldigt stolt att jag lyckades med att inte svimma. Och åkte därifrån hur lycklig som helst för att det inte var något allvarligt och för att jag fick Roxy med mig hem igen. Och nu skulle hon dessutom få antiinflammatoriska preparat vilket kändes hur bra som helst!

Roxy 10 dagar efter korsbandsoperationen… det är inte så här det skall se ut då!

IMG_6669

Inte så hjälpsamt i sammanhanget var snön som vräkte ner och som vanligt när detta händer är skogen helt plötsligt tömd på alla människor plus hundar. Är lika undrande varje gång det händer vart de tar vägen istället… Hur eller hur så slet Eka och jag järnet med att trampa upp stigar till Roxy!!

IMG_6681

Fick andas ut en liten stund innan det var dags att bege sig åt andra hållet, till den tyngsta resan jag har gjort någonsin. Vi har åkt till min hemstad Rostock nästan varje sommar sedan jag flyttade till Sverige för 23 år sedan och har njutit av att bara få vara där ihop med min pappa. Jag borde ha vetat bättre men var övertygad att vi skulle få göra så i många år till! Det fick vi inte, istället fick jag ta farväl av honom precis på det sättet som han hade önskat sig. I en liten krets, ingen begravningsklädsel, inga kyrkliga ritualer, inget tal, till tonerna av hans favoritband Santiano skulle han förenas med havet utanför Warnemuende som sjömannen han hade varit en gång i tiden och vi skulle INTE vara ledsna. Syrran och jag ansträngde oss verkligen att uppfylla detta…

IMG_6793

IMG_6788

Det har varit ett väldigt konstigt besök för det kändes för första gången att vi gjorde det enbart som turister. Bodde i ett apartment i Warnemuende, hur fint som helst men samtidigt hur sjukt som helst att göra detta i min hemstad. För Roxy som inte kunde gå i trappor men även Eka var det dock bästa lösningen. Jag trodde Eka skulle bryta ihop redan när vi körde av färjan, min pappa och Eka hade en helt obeskrivlig relation och att anlända med färjan och inte direkt få träffa min pappa gjorde Eka mycket ledsen och orolig. Därför tog jag inte heller med hundarna till någon av platserna som de förknippade med min pappa. Men de fick i varje fall vara med på kalaset efter begravningen vilket Eka uppskattade skarpt och med stort nöje testade hon alla platser under bordet där hon kunde förvänta sig ramla ner något gott. Och om man inte var på vakt kunde man se henne försvinna i fjärran på jakt efter något annat spännande någon annanstans i lokalen 🙂
IMG_6814
Ömsesidig glädje och kärlek varje gång de sågs ❤
IMG_6062
Rostock Warnemünde 31/1 2018 Hundarna och jag på en sista promenad innan begravningen. Vi hade planerat den till hans 79:e födelsedag den 30/1 men vädrets makter ville annorlunda och kaptenen på fiskebåten vägrade gå ut den dagen, så det var helt enkelt inte meningen att han skulle begravas på hans födelsedag. Istället fick han se fullmånen med stort F, en väldigt speciell sådan som både supermåne, andra fullmåne i samma månad och dessutom med total månförmörkelse fast inte synbart här. Och varje gång det är fullmåne hädanefter kommer jag att tänka på honom!
IMG_6709
Men inte enbart då. Nu när jag är hemma igen med en del av hans saker börjar det så småningom sjunka in att han är borta för alltid. Dock inte i mitt hjärta och mina minnen, han kommer att vara med mig för alltid ❤ Alla mina vänner på fb och irl får ursäkta att jag har varit väldigt off på sista tiden men nu är det hög tid att ta sig samman och engagera sig igen, se framåt, njuta av livet och fortsätta vara optimist!

 

Annonser