FH1 debut

När Roxy äntligen har fått susa fram i skogen igen och spåra i överljudshastighet utan alla lydnadskraven kring både spår och markeringar…DÅ kommer hennes matte helt plötsligt på att hon saknar tävlingarna och anmäler henne till det enda möjliga alternativet FH1. Hallå???!!! Det är så långt från ett skogsspår man kan komma!! Jaja säger matte, som inte begriper bättre, kan man spåra så kan man…  Matte trodde givetvis att det bara var att återgå till fältet som vanligt och det hade inte heller varit något problem om hon inte hade glömt bort den lilla detaljen att spåret skall ligga i 3 timmar. Kan väl inte vara så svårt tyckte hon men det gjorde Roxy!! Det dög inte heller att bara spåra på vall, minst ett underlag till skulle vi få på tävlingen och så blev det vanlig stubb, majsstubb, vall, mosse, jord blandat med rena grusspår (dessa dock med mycket kortare liggetid). Och markeringskalken användes flitigt för när det ändå var så svårt var det sista Roxy behövde att dividera med matte om var vinklarna finns. Och till slut fick hon t.o.m. en ANNAN spårläggare till förledningsspåret samt äntligen, efter en hel evighet, även gå någon ANNANS spår. Men trots den intensiva träningen de senaste veckorna och trots att Roxy aldrig har bommat ett IPO spår kände vi oss inte det minsta säkra inför tävlingen. Den här typen av spår kräver egentligen lite mera träning men so what, jag hade inga förväntningar som vanligt och det skulle bara bli jättekul att testa. Bara att få göra en tävling iår trots allt kändes stort.

Det var spännande att träna på olika underlag som här på hård jord, suveränt i med och motvind, värre i sidvind men överlag fixade hon det bättre än väntat.

Tävlingsdagen bjöd på fantastiskt fina förhållanden både med hänsyn till vädret, markerna och den proffsiga organisationen av SK Stehag. Som startande nr 1 och med många ögon i ryggen kände jag mig hur trygg som helst när hon öppnade precis som vanligt. Spårade jättefint på första benet tills jag kände klaffs klaffs och Roxy tänkte antagligen men usch, här kan man ju inte spåra…Gick ur, kom tillbaka sedan men släppte igen när det blev ännu blötare och började engagera sig i annat. Och annan vittring fanns det gott om…Vi bröts i första vinkeln och fick med oss hela 8 poäng! Med detta lyckades vi dock inte ens komma sist utan hade 3 till bakom oss!! Det skulle dröja till spår nr 8 och 9 innan de första och enda ekipagen äntligen blev godkända. Och om jag inte hade haft det redan innan så fick jag ännu mera respekt för den här typen av spår och alla som överhuvudtaget lyckas ta sig runt. Jag hade ju inga stora förväntningar för bara 4 veckors hårdträning på spår med långa liggetider räcker inte, framförallt inte om man har spårat järnet i skogen innan men jag kunde ändå inte acceptera att vi skulle sluta så här. Frågade om jag fick gå mitt spår som träning som nu hade legat i minst 4 timmar och korsats på flera ställen av tävlande nr 2 samt hund plus domare. Spårläggaren gav mig spårskissen och fixpunkterna och jag var faktiskt nära att ta ut Eka och inte Roxy, så låga hade mina tankar blivit om Roxy under tiden men tänkte om som tur var. Roxy insåg fortfarande inte varför hon skulle spåra i vatten och jag fick hjälpa henne i första vinkeln men sedan gick hon som tåget. Klarade alla bonusförledningarna men vid den riktiga förledningen fick hon problem och skulle följa den. Så där fick jag hjälpa henne igen och resten gick hur fint som helst. Hittade och markerade alla apporterna också och jag kände bara nej, nu jävlar skall vi träna, för det här skall vi bara fixa!!!

Vårt spår..

Här låg första vinkeln som Roxy inte alls ville engagera sig i… och jag skall kanske fortsättningsvis inte undvika alla vattenpölarna när jag lägger spår…

Men det var mycket roligt att hon fick tillfället att lyckas med spåret sedan 🙂

Dagens bonus blev att kunna belöna henne i ett tävlingsspår. Vi släppte genast föremålen igen till Eka som visserligen tyckte det här återanvända spåret var i lättaste laget men blev i varje fall nöjd över att ha fått göra något. Hon hälsade dock att nästa gång får det gärna ligga lite korvbitar i spåret igen och de där värdelösa föremålen får gärna bytas ut mot skogspinnar 🙂

Sammanfattningsvis en bra dag som lärde mig vad vi har att träna på. Och som dessutom slutade med ett lyckande vilket var viktigt inte bara för Roxy utan även för mig. I den här typen av spår ser jag för första gången hennes typiska beteende så fort det blir svårt. Dvs lägga ner och ägna sig åt annat eller stå och glo på mig i stället för att reda ut svårigheten. Men om det finns något där hon kan ta fram det där lilla extra så är det i spåret som hon verkligen diggar och därför tror jag det är värt att kämpa på. Stegra svårigheterna så hon får lyckas och får självförtroende. Och mängdträna spår med lång liggetid så hon blir van med det. Behöver ju inte alls vara långa spår. I dagsläget är det osäkert om vi ens kommer att starta i elitspåret eftersom jag inte vet hur/om hennes artrosknä klarar att hoppa/krypa, då kan FH spår verkligen vara ett alternativ.

Annars får man nog betrakta henne som återställd nu. Hon har musklat på bra och det senast opererade högra knäet har läkt fantastiskt bra men det vänstra är och förblir ett bekymmer. Sedan vi tog bort smärtstillande kan jag slå fast att avlastningen av vänster knä INTE sitter kvar som smärtminne i huvudet som jag hoppades utan beror på att det gör ont på riktigt. För det har blivit värre efter det. Men enbart när hon står. I rörelse, långsam eller snabb är hon jämn, så även under/efter belastning men hon är stel efter vila och avlastar då ännu mera när hon står. Men kommer igång fort och det enda som gäller är att hålla henne välmusklad och i rörelse. Detta gäller föresten även Eka som helt har missförstått det där med att syskon skall dela på allt och till hennes artros höger fram och spondylos kan hon nu även lägga ett artrosknä vänster. Och precis som Roxy avlastar hon när hon står men inte i rörelse. Så rehabträningen med Roxy har vi kombinerat med laserbehandling för Eka på alla hennes onda ställen liksom muskelknutarna och stela ländrygg och hon har blivit mycket bättre och rörligare. Och hon är lika pigg som vanligt ❤

Inte någon favorit att behöva stå stilla medan någon annan pillar på hennes kropp…

Mycket roligare att kolla in syrran när hon plågas på löpbandet 🙂

Jag har sagt det förr och det gäller ännu i allra högsta grad att tävlingar bara är en bonus. Det viktigaste är att Roxy mår bra och om det visar sig att hon inte fixar de svåra spåren mentalt även med ökad träning, ja då kör vi helt enkelt järnet i skogen igen! Om hon inte fixar hoppet/krypet, ja då kan vi inte tävla mera i bruks utom möjligtvis Nordic Style. Om belastningen att träna inför en dragtävling kommer att visa sig vara för stor, ja då kan vi helt enkelt inte tävla mera i drag. Men ännu så länge hoppas vi att kunna springa ihop på Skånedraget igen i vår, det skulle i så fall vara 3 år sedan sist. Dragintervallerna som vi hittills har sprungit känns mycket lovande utan någon tendens till problem. Men oavsett vilket så kommer vi fortsätta träna det vi kan göra och hon tycker är kul och det gäller förstås även Eka. Och så passar vi på att njuta av allt vi kan göra just nu och håller tummarna för lite andrum från allt skadeelände framöver!!

 

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s