Debut Kalmar Mini Tri

När det inte händer nåt på hundfronten får jag väl bjuda lite på mig själv som omväxling. Eftersom jag älskar utmaningar bestämde jag redan vid årsskiftet att jag skulle anmäla till Kalmar Mini Tri 2017. Det låter kanske inte så värst avancerat men då hade jag inte sprungit på 1,5 år pga skadan i baksidan. Jag hade inte heller simmat sedan jag var barn och redan då klarade jag knappt av att koordinera armar och ben. Cyklat hade jag bara ihop med Roxy innan hon skadade sig vilket innebar inte så värst mycket cykelträning för mig. Jag var alltså inte bra i någon av delarna men kunde väl alltid bli bättre?! Vägen dit blev dock inte riktigt som jag hade tänkt. För det första hade jag ju tänkt att Roxy och jag skulle hjälpas åt i både löp, cykel och kanske även simträningen men det var innan hon skadade sig i vänster knä i februari. I slutet av våren fick vi tillbaka hoppet under rehaben att snart kunna springa igen, det skulle vi inte ha gjort för då small det till i andra knäet! Och det var först då det gick upp för mig på riktigt att jag skulle få göra en insats alldeles själv. Det första jag tog hand om redan i vintras var simningen, med stora ambitioner startade jag en crawlkurs bara för att konstatera att jag inte ens klarade av att simma en hel bana när denna var slut. Jag lyckades aldrig få till rotationen rätt och fick panik med andningen. Kommer dock inte ge mig utan fortsätta fila på tekniken, har köpt mig en snorkel för detta. Men inför tävlingen var det bara att återgå till bröstsimmet och vara nöjd med det lilla att i varje fall inte varje pensionär simmade om mig längre. Jag envisas ju med att dyka och då är andningen det största problemet även där. Men när jag flyttade simningen utomhus hade jag helt plötsligt inga problem längre. Det stressar mig uppenbarligen något otroligt att ha någon nära mig och det var ju inte någon särskilt positiv upptäckt med tanke på tävlingen… Jag har en mountainbike. För bara med en sådan kan jag träna och tävla hund. Och jag hade verkligen tänkt att cykla mini trin med min mountainbike. Det var innan jag gjorde mitt första längre pass och blev omkörd av ett äldre par på promenadcyklar som lugnt cyklade förbi mig trots att jag trampade järnet. Nu är jag ju inte så bra på det där med växlarna heller och det kan mycket väl ha varit så att det inte enbart var min MB’s fel men dagen efter hyrde jag en racercykel till tävlingen. Löpningen…ja. Mitt svagaste kort trots att jag har tränat det mest av allt. Men när jag började om gjorde jag det försiktigt så skadan inte skulle gå upp igen, jag bytte löpteknik igen från framfots till mellanfotslöpning för att minska påfrestningen på fötterna och det gjorde kroppen gott men klockan var mindre imponerad. Och det satte sig mentalt, jag tränade hårdare och fick genast problem med baksidan igen utan att tiderna blev bättre och drog i handbromsen till slut och bestämde att det inte är värt att förstöra min kropp för en enda tävling. Det var efter att Roxy hade smällt andra knäet och draghösten försvann. Med den försvann också motivationen att stå emot sockret och även om jag kände jag mig nöjd med min träning så hade det underlättat enormt med några kg mindre i bagaget. Men det gick ju inte att göra något åt nu…

Liiite skillnad…

Inte i planen heller ingick att åka på en infektion dagarna innan och bli helt dränerad på energi på tävlingsdagen. Det var t.o.m. att jag övervägde att hoppa tävlingen i rädslan att inte orka. Men så blev jag förbannad över alla dessa meningslösa träningstimmarna som jag kunde ha använt på huset istället och stod till slut i starten och hoppades man inte behövde fiska upp mig. Lade mig längst bak för att slippa närkontakt med min egen grupp och lugnt få komma in i min rytm. Efter ca 200 m såg jag inget längre för glasögonen var igenimmade men jag kände mig ganska trygg i att fortsatt vara på rätt kurs eftersom jag nu blev träffad av gruppen efter mig med jämna mellanrum. Det var inte heller så dumt att inte kunna se hur långt det var kvar och vips var jag framme vid målet efter 18:23 min (520 m) vilket är helt i linje med vad jag kan prestera i bröstsim för tillfället. Cyklingen mot Lindsdal kändes rätt ok bortsett från att det var väldigt frustrerande att hela tiden bli omkörd i en sådan hastighet att man själv kände sig som en snigel. Inte kunde man tro att jag satte på en racercykel!! Som jag inte riktigt var kompis med ännu men glad i varje fall att jag inte lyckades cykla omkull med den lite vingliga saken. Sittställningen var väldigt obekväm och hur man kan ligga på en sådan är en gåta för mig. Vad som händer när man rör vänster växelspak hade jag inte kommit underfund med ännu och tävlingen var kanske inte rätt tillfälle att ta reda på saken heller. På vägen tillbaka försvann krafterna och tiden i mål blev 41:11 min för 18 km. Jag har ingen referens när det gäller cyklingen eftersom tiderna på min mountainbike inte kan räknas men nog måste jag kunna prestera mer än det här? När jag klev av cykeln kände jag bara åh nej… hur skall det här gå?! Fötterna hade dött någon gång längs vägen och benen vägrade samarbeta. Då hade jag ändå tränat mycket på övergången cykling/löpning men det märktes inte mycket av. Var helt kraftlös nu, det var i varje fall vad jag intalade mig men när jag drog på med målet i sikte verkade det finnas en del reserver i alla fall! 25:41 min för 4,2 km är den överlägset sämsta löptiden som jag har presterat ever men jag var i mål!! Inte sist men inte långt därifrån heller. Just efter målgången kände jag absolut inte för att göra om det men med lite distans har jag bara en tanke: REVANSCH 🙂

Men nu är det huset i varje ledig minut som gäller. Har underskattat vilken tid det tar eller så jobbar jag helt enkelt för sakta 🙂 Började i maj men det tog ju flera veckor innan alla förarbeten var klara. Och sedan skulle huset målas samt lika stort tillbygge plus 3 bodar, och det mesta 2 gånger. Plus allt som skulle åtgärdas/bytas. Hade förmågan att halka från ett projekt till ett annat men nu är det inte långt kvar..

Tur att det syns någon skillnad i varje fall…

IMG_5762

Och så fick man tillfälle att jobba lite med sig själv också, är nämligen sjukt höjdrädd…

IMG_5872

Eka fick ett roligt avbrott i tillvaron när Exit, hennes bästa vän sedan de var små hälsade på oss någon vecka i juli.

IMG_5766

IMG_5775

Det hade dock Roxy ingen glädje av utan var lika ledsen varje gång jag gick ut ihop med Eka (och Exit) för att jobba med huset. Och det lär hon fortsatt få vara ett bra tag för alltid är det någon kanin, eller katt, eller fågel eller humla som dyker upp när man minst anar det till Roxys stora förtjusning. Och finns det inget spännande att jaga kan man alltid få några glädjeryck, gärna med många tvära inbromsningar eller dra några varv runt huset…

VAD??!! Jag har TRÅKIGT!!!

IMG_5880

Det hon inte minns är dock att hon faktiskt har fått spåra en del…

IMG_5827

Men ge mig bollen någon gång då!!!

IMG_5837

Yippie, livet leker 🙂

IMG_5839

Men till slut hände det, 2 månader med tråkiga koppelpromenader var avklarade igen och vi fick påbörja/fortsätta med rehaben förra veckan 🙂

IMG_5889

Så om allt går som planerat och inte ett rådjur ramlar över Roxy igen är vi kanske tillbaka i slutet av året. Eka har varit mycket nöjd med att lulla runt på tomten med mig och leka lite emellanåt. Och så har hon fått spåra en del, både skogsspår och dammsuga Roxys IPO spår. Jag är lite kluven, skulle hemskt gärna ge henne ett sökpass igen men redan efter ett uppletande får hon problem med sin tass. Hon känner ju inte efter precis utan det är full fart som gäller i alla lägen och då får jag faktiskt tänka lite åt henne. I spåret har hon ju åtminstone ett ankare att tampas med där bak. Det är så roligt att se Eka 10,5 år spåra precis som hon alltid har gjort, spårsäker trots farten, pinnsäker, helt störningsokänslig och med en sådan glädje och driv att man kan bli tårögd för mindre.

Hon blir alltid så lycklig när hon hittar stora pinnen, den är något alldeles speciell 🙂

Nu lär det bli tyst om oss igen ett bra tag. Jag har inga fler mål för iår utan vi tar en dag i taget och njuter av stunden. Högsta önskan är att Roxy blir och förblir frisk och Eka fortsätter vara pigg. Sedan får vi se vad vi kan tänkas hitta på nästa år 🙂

 

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s