Mot 2017

Det har ju blivit en liten tradition att ägna oss en stund åt det gångna året och det måste vi så klart fortsätta med! Tävlingsåret 2016 utmärkte sig mest genom att vi har gjort rekordfå tävlingar, Eka 5 (1 lydnad, 1 sök, 3 spår), Roxy 7 (2 lydnad, 1 sök, 2 spår, 2 IPO). Det var inte dumt alls, det enda som kanske känns fel är att vi inte har prioriterat rätt alla gånger men det viktiga är att man lär sig av allt man gör och utvecklas. Och även om jag hela tiden har hävdat att det är rätt att träna och tävla Roxy i en massa grenar så är jag inte sämre än att jag nu kan erkänna att jag hade fel. Roxy har inte kapaciteten för det och Roxy har inte mentaliteten för vissa grenar och skall absolut inte behöva göra något som hon tycker är jobbigt! Det här skall vara kul! I sitt sista tävlingsår tog Eka mig med på en extremt hög berg och dalbana. När hon inte kände för att tävla fick vi många nollor i protokollet, när hon plockade fram sitt bästa blev hon brukschampion ❤

img_1131

Tävlingsåret i bilder…

Januari-februari

Gick åt Roxys kloelände, flera veckors fördröjning med antibiotikan gjorde ju inte saken bättre precis. Vi missade lydnadstävlingen i Guldhunden och ännu ett försök att äntligen få det där efterlängtade första priset i klass 3…

img_1905

Mars

Vi laddar inför Riesen SM…med sök och IPO när vi skall tävla spår och lydnad. Men så gick det som det gick…

img_1982-4

April

Riesen SM i Norrköping och en till läxa i hur man INTE skall göra. Man tävlar INTE 2 hundar samtidigt i elitlydnad och lydnadsklass 3!! Och man tävlar Eka överhuvudtaget INTE i elitlydnad, hon fixar inte det långa programmet inkl mellanmomenten utan att flippa och jag har ärligt talat stor förståelse för det. Det spillde genast över till nästa dags lydnad fast skadan var egentligen redan skett för man börjar INTE med att ge Eka ett icke förarspår först på hennes första tävling för året. Åh så spännande sade Eka och pinnarna kunde gärna ruttna i skogen! Så Eka som är van att vinna titeln i spår kom sist i både spår och lydnad… Det är nu som man kan glädjas åt att ha personlighetsutvecklats så mycket att man kan skratta åt detta och ta det för vad det är, rannsaka sig själv och för övrigt vara glad att både hund och förare inte är några maskiner. Hur det skall se ut visade hon upp 2 veckor senare i Oskarshamn där vi sladdade förbi ett cert med bara några få poäng. Helt otippat fick Roxy rädda helgen trots att vi inte var färdiga någonstans. Jag hade ju dessutom gjort mitt bästa att förstöra hennes lydnadstävling men hon samlade ihop många poäng ändå och slutade på plats 3. Efter att ha gått över precis alla pinnarna i träningsspåren innan som har lagts av främmande överraskade hon sedan genom att markera i varje fall 5 plus slut. Alla föremål hittade hon också och utan framåtsändande fixade hon även uppflyttningspoäng i lydnaden. Det saknades några få poäng i totalen bara, en mycket lyckat högre debut och även denna slutade på plats 3.

IMG_0695

Maj

I maj hände det största som jag har varit med om ihop med Eka, hon fick äntligen bli brukschampion efter många års slit!! Och på vilket sätt!! Så här i efterhand vet jag att det var absolut sista chansen men är väldigt glad att jag inte hade en aning om detta då. Utan bara kunde njuta av vår första 10:a någonsin i sök, ett suveränt uppletande och hur fint hon höll ihop i lydnaden trots att hon hade trampat på ett bi strax innan. Det var bara meningen att vi skulle bli belönade för vårt kämpande till slut den där dagen i Västervik.

img_2164

En vecka senare åkte jag utan någon som helst förväntan till Oskarshamn för vad ett framåtsändande är hade Roxy fortfarande inte hört talas om men när dagen var slut var hon uppflyttad till elitspår. I hennes andra högre tävling, hon gjorde alltså vad som aldrig lyckades med Eka, att få ihop tillräckligt med lydnadspoäng utan framåtsändande, 2 gånger om. Må vi bara få till detta nu så kan det här bli riktigt bra!

IMG_0840

Vi avlutade maj månad i Linköping och jag fick uppleva tjusningen med att tävla hund igen. Roxy gjorde allt i sin söktävling utom att söka efter människor och Eka tog farväl från tävlingsbanan på Eka vis genom att för första gången i sin karriär få maxpoäng i både spår och uppletande för att sedan bara göra det hon hade lust till i lydnaden. Det var inte mycket den dagen…

IMG_0870

Juni

Uppladdning inför IPO3 debut…

IMG_4994

Juli

Som slutade precis som vanligt. Hjälp sade Roxy när hon såg figgen och kom i raketfart tillbaka till mig… Dags för semester!

img_1981

Augusti

Tränade vi på inför hösten, bland annat på kennellägret där alla Ekas duktiga valpar fanns med och demonstrerade för sin stolta mamma att sökgenen har gått i arv minsann 🙂

img_1127

September

Och där satte den!!! Med mycket hjälp av vår fantastiska figge, hård träning och en stor kämparinsats lyckades Roxy bli godkänd i IPO3. Det gör henne dock inte till en bra IPO hund för hon saknar egentligen driften till det hennes bett och grymma angrepp till trots. Tacksam över allt jag hade lärt mig om IPO genom åren bestämde jag att det var sista gången hon fick springa den jobbiga vägen till 6:ans skärm och istället fokusera på det hon är bra på och tycker är kul. Och med det menas hela grenen, för delar i IPO är så klart superkul men det räcker liksom inte…

IMG_5254

Oktober

Eka var anmäld till en sista söktävling men jag tog förnuftet till fånga och lät henne slippa denna och alla framöver. Åldern har börjat ta ut sin rätt i vissa lydnadsmoment och Eka har verkligen gjort sig förtjänt av ett toppen pensionärsliv nu! I brist på annat dammade Roxy och jag av en lydnadstrea i Västervik och med minimal träning saknades bara 1 poäng till ett första pris, tänk om hon hade haft lust att sitta i grupp den dagen…

img_2923

November

Var det full fart mot nya mål, framåtsändandet påbörjades äntligen och även stegklättringen vilket var en stor grej för försiktiga Roxy. Söket återupptogs och Roxy tyckte det var jätteroligt. Fast inget kan mäta sig med att få kasta sig ut mot ett skogsspår. Uppletandet börjar ta sig och i dragträningen har vi äntligen fått upp farten igen.

img_5087

December

Men säg den glädjen som varar…Stackars Roxy får avsluta året precis som hon började, den här gången fick jag antibiotikan med en gång men efter 5 veckor är det fortfarande inte helt läkt. Och så var vi förstås anmälda till en lydnadstävling i Guldhunden igen…

img_5476

Roxy är väl den som längtar mest till 2017 just nu och tur det när mina planer för första gången enbart inkluderar henne. Tillsammans tänker vi göra comeback i draget, om vi inte får till löpningen redan till våren får det bli på cykel. Inga mål där, bara att få delta igen är högsta lyckan. Nu har de ju ändrat alla lydnadsreglerna och jag har fortfarande inte koll på någonting men en sak har jag förstått…det där första priset vi har jagat i 3:an ett tag nu kan vi glömma och istället få börja om med detta i 2:an… Lydnadslydnaden har dock överhuvudtaget ingen prioritet utan är bara lite roligt att ägna sig åt som omväxling emellanåt. Det är elitspår vi satsar på för fullt och hoppas att det kan räcka till certpoäng nästa år. Om söket fortsätter utveckla sig så fint gör jag kanske ett försök igen i högre sök, fast kanske inte i Linköping 🙂 Eka är fortsatt full av energi som kanske inte räcker lika långt som förut men fortfarande längre än Roxys. Och så länge hon och framförallt hennes kropp orkar får hon njuta av att träna allt hon älskar helt utan krav. Många köttbullar, mycket lek och selektiv hörsel gör hennes liv som lycklig pensionär komplett ❤

img_2140-2

Mest av allt önskar vi oss dock att vi blir och förblir skadefria och friska nästa år.

Gott nytt år alla våra vänner!!

IMG_3867

 

 

 

 

 

Annonser

Skadade

Idag skulle vi ha tävlat i Guldhunden. Sista chansen för Roxy att försöka få det där efterlängtade första priset i lydnadsklass 3 med de gamla reglerna. Men Roxy vill inte tävla i Guldhunden. Precis som förra gången spräckte hon sin klo 14 dagar innan, det verkar inte vara så hälsosamt för Roxy att anmäla dit utan vi får nog satsa på att bara träna på bådas solklara favoritställe 🙂 Vis av erfarenhet har jag i varje fall gjort klart för veterinären att jag inte tänker lämna utan ett recept på antibiotika denna gång och mycket motvilligt fick jag det. Kompletterade med laserbehandling och nu snart 14 dagar senare ser det i varje fall ut så som det gjorde 6 veckor senare förra gången. Roxy tycker inte det är ett dugg roligt att få stora parabolen på huvudet så fort hon är inne i huset och ser till att den är i vägen för det mesta. Samtidigt har det fördelen att alla äntligen kan få sova. När man inte längre kan klia sig, slicka sig, hugga tag i täcket och snutta ljudligt och länge på det går det nämligen alldeles utmärkt att somna på en gång. När det hände kände jag bara suck, inte nu!! Vi som hade kommit igång så fint med brukslydnadsmomenten vi inte kan ännu och spår, sök, uppletande och dragträning. Sedan vi släppte IPO’t har vi faktiskt inte trappat ner utan bara intensifierat träningen och Roxy har inte fått någon som helst återhämtning från den jobbiga hösten. Så det var helt klart meningen att hon skulle få ett break. Kände mig stressad att inte hinna bli klar till att kunna starta elitklass till våren men vad gör det om det inte lyckas??!! Vi blir helt enkelt klara när vi blir klara!! Även jag mår nog väldigt bra av att inte tänka på träning hela tiden.

Inte så nöjd…

img_5476

Roxy är ju en liten olycksfågel. Ett sönderslitet korsband, 4 blodöron och 2 klofrakturer har hon hittills hunnit med medan Eka inte har skadat sig alls under hennes 9,5 år…fram tills nu. Jag såg inte vad som hände och kan bara gissa att hon fastnade under en sökträning i slutet av oktober. Hon visade inget då men på natten väckte hon mig och talade om för mig att hon hade mycket ont i sin tass. Roxys gamla värktabletter fick lindra för stunden och veterinären konstaterade en sträckning dagen efter. Hon fick smärtstillande och det går sakta framåt med betoning på sakta. Nu har vi i varje fall kommit så långt att hon belastar tassen igen efter vila men hon slickar mycket på den på kvällen och natten när hon har tid att känna efter. Även Eka har fått flera laserbehandlingar och även om hon inte följde mallen utan reagerade kraftigare för varje behandling tror jag att det har gjort nytta. Det det är bara att acceptera att det tar tid.

Så fort hon kommer utanför dörren förtränger hon dock genast allt ont och är helt oförstående varför vi inte kan hitta på roliga saker (det är även Roxy). Och jag är väldigt tacksam att detta energiknippe inte har skadat sig tidigare!!

img_5131

Lite roligt att jag blir otålig efter 1,5 månader för Eka resp 14 dagar för Roxy när jag själv har varit skadad och begränsad i träningen i 1,5 år nu… I mellantiden har jag övergett naprapaten för behandlingen gav ingenting. Vi experimenterade på alla möjliga sätt med rehabövningar och träning utöver behandlingarna som inte gjorde någon som helst nytta och efter ett halvår hade jag lika ont som tidigare. Men av en händelse råkade jag göra några nya övningar som ledde till att smärtan i rumpan för första gången nästan försvann helt. I varje vall temporärt men övningarna ihop med massage av min extremt spända framsida höger lår och mycket stretch av framsida lår och höft har lett till en stor förbättring. Så stor att jag t.o.m. vågade ta upp löpträningen igen efter över 1 år fast inledningsvis enbart med liten runda en gång i veckan för att få tillbaka känslan och glädjen utan någon som helst tidspress. Det återstår så klart att se vad som händer när jag springer oftare och fortare men det är inget som bekymrar mig just nu. Istället tänkte jag börja simträna för att skona kroppen. Det har jag visserligen inte gjort sedan jag var barn (de 2-3 simtagen i samband med doppen på sommaren räknas liksom inte) men hur svårt kan det vara?! Kastade mig glatt i bassängen bara för att sprattlande och stressad få se pensionär efter pensionär dra lugnt förbi medan jag försökte få ordning på armar, ben och andning. Det blev inte bättre efter några fler försök och då tyckte jag det kunde vara läge för en liten simlektion. Den gav en del aha upplevelser och tränaren tyckte i slutet att man i varje fall kunde se en tendens till att jag hade förstått vad det hela skall gå ut på och var för övrigt glad att jag hade överlevt lektionen. För att jag inte lyckades synka andningen med resten tyckte jag nämligen det var enklast att inte andas alls. På så vis fick jag i varje fall ihop några godkända simtag som jag var mycket nöjd med. Det var inte tränaren dock som tvingade mig att öppna munnen. Det gör jag alltid annars men aldrig i vattnet av rädsla att få i mig halva bassängen vilket var precis vad som hände. Men med lite övning kan jag nog både överleva simträningen och hålla pensionärerna på avstånd snart 🙂

I väntan på att alla våra skador läker kan vi i varje fall drömma lite, länge sedan sist…

IMG_3568