Ingen sökhund?!

En väldigt spännande tävlingshelg ligger bakom oss i Linköping och eftersom hundar inte är några maskiner är jag helt införstådd med att det går upp och ner och framgångar och motgånger avlöser varandra. Skulle vara väldigt konstigt annars och även väldigt tråkigt. Jag hade däremot klarat mig alldeles utmärkt utan dramatiken Roxy bjöd mig på i lördags. Det var verkligen mardrömmen till söktävling och inte kunde man tro att vi faktiskt har tränat sök i 4 år. Redan första skicket slutade i en vattenpöl efter 5m. Andra i att sätta näsan i ett spår på stigen och försvinna som en avlöning. 2 minuter senare var hon tillbaka och vi hade fortfarande inte kommit längre än starten. Att forcera ett omkullvält träd var en omöjlighet, ett berg likaså. Öronen var helt stängda, hon lyssnade varken på mitt tjat på stigen eller försök till inkallning. Spårade hela tiden, vad undrar jag fortfarande, sprang hejvilt kors o tvärs men sällan ut på djupet, missade därför första figgen vänster, kompenserade det med ett jätteframslag till högerfigge. Sedan var det kört att få ut henne mera på denna sida. Och när det väl lyckades igen försvann hon för gott. Fram tills dess hade jag bara en tanke i huvudet. VAD I HELVETE FICK MIG ATT VILJA TÄVLA ROXY OCH INTE DUKTIGA SÖKHUNDEN EKA???!!! Men det förbyttes genast mot fasa när jag förstod att hon inte letade figge längre och att detta kunde sluta precis hursomhelst. Det första som slutade var klockan för tiden var ute och känslan att behöva lämna sökrutan utan hund går inte beskriva. Tog ut Eka som har varit en stor hjälp förut att leta rätt på Roxy men det var ett stort område vi hade framför oss och vi var därför mycket tacksamma och lättade att ganska snart få beskedet att hon hade blivit infångad på samma ställe som hon lämnade mig och utan att störa pågående söket. Men det var inget sloköra precis som mötte mig och Eka utan en visserligen smutsig och något trött men samtidigt väldigt nöjd Roxy. Jag var som vanligt fångad i en känslostorm, en del av mig ville slå, den andra pussa ihjäl henne medan Eka rakt och koncist talade om för henne att detta var helt oacceptabelt!!!

IMG_0848

Ända sedan vi började med söket har vi fått kämpa med motivationen. Roxy har varit mycket reserverad mot människor och vi har att tacka söket väldigt mycket att detta har vänts. Men hon har fortsatt inte drivet att till varje pris vilja ut och hitta figgarna, och får hon dessutom ingen belöning kan de lika gärna ruttna i sina gömmor under tiden hon belönar sig med annat. Det skulle kunna bli ett sådant omöjligt projekt som jag egentligen älskar, få en dålig sökhund att bli bra men gränsen går när det sker på bekostnad av liv och hälsa. Jag känner verkligen ingen som helst längtan att stå med hjärtat i halsgropen varje gång jag har skickat iväg Roxy. Utan jag tar det här som ett tecken istället att äntligen fokusera på det hon verkligen är bra på, spår! Men jag utesluter inte att vi kanske återvänder till söket längre fram…

img_1982-3

Söndagen var dagen då Eka skulle ha roligt i spårskogen. Och som hon hade ❤ Snyggt stod det i protokollet efter hennes raket till upptag. 19 min senare var hon klar med spåret och alla pinnarna plockade. Jag var så glad att jag kände för att åka hem efter det och ångrar verkligen att jag inte gjorde det!

IMG_0870

Eka var 1 av 2 som hade fullt på spåret och hon kändes inte särskilt trött efter det vilket ändrades genast när vi kom tillbaka till klubben och skulle påbörja lydnaden. Om man frågar Eka är det fullt tillräckligt om lydnadsprogrammet enbart består av apporteringarna och skall, resten är helt onödig. Vilket alla kunde bevittna att hon tyckte men är man 9 år och brukschampion har man faktiskt rätt att göra lite som man vill och bara det man har lust till. Tack vare det fina upplägget i Linköping med spår-lydnad-plats-uppletande blev det inte heller någon som helst tvekan att bespara Eka den hatade platsen också. Så trött som hon var under/efter lydnaden hoppades jag att hon i varje fall skulle lyckas ta något föremål på uppletandet. Men se där, nu var det en pigg Eka igen som slog till med dagens bästa uppletande med högsta betyg!! Detta är Eka i ett nötskal!! Visserligen tar åldern ut sin rätt och jag har sett på tävlingarna iår att hon blir tröttare och tröttare under lydnaden men annars är allt som vanligt. Vi har gjort många tävlingar på raken nu vilket vår ömtåliga lydnad inte håller för och Linköping var den berömda en för mycket. Nu blir det tävlingsvila i några månader och om hon fortsatt är lika pigg tävlar vi kanske igen framåt hösten. Det skulle sitta himla fint med ett sökchampionat också 🙂

Uppskattad belöning efter uppletandet, vilken duktig tjej hon är, 9 år och dagens bästa special med maxpoäng, för första gången föresten i vår tävlingskarriär!!

IMG_0884

Det går ju upp o ner som sagt och det är så det skall vara. Motsatsen till söktävlingen fick Roxy och jag uppleva helgen innan i Oskarshamn. Utan någon som helst förväntan och helt avslappnade åkte vi dit och bara gjorde vårt livs tävling bästa spårtävling. Som slutade med plats 1 och uppflyttning till elitklass. Utan att vi ens har börjat träna på ett framåtsändande!! Kan vi få till ett snyggt sådant kan det här bli riktigt bra! Men det tar ju tid och vi kommer garanterat inte att tävla ett elitspår förrän nästa år. Under tiden koncentrerar vi oss på vårt nästa omöjligt projekt, att få Roxy gå in i en bevakning i första försöket och i förlängningen klara en IPO3!! Det känns faktiskt snäppet värre än att göra Eka till brukschampion i nuläget men allt går bara man tror på det!! Och det passar väldigt bra att börja med en hel IPO träningshelg i Alvesta som vi ser mycket fram emot!

IMG_0840

Annonser

SVENSK BRUKSCHAMPION!!!

Det är så här ett sök skall se ut!!! De orden trodde jag aldrig jag skulle få höra någon gång under Ekas tävlingskarriär trots att hon är en alldeles utomordentlig duktig sökhund. Jag tror inte någon som inte har sysslat med grenen sök förstår hur komplext det är och hur mycket jobb det ligger bakom att få alla bitarna att stämma. Eka har alltid haft ett stort driv att hitta figgarna, ett mindre stort att samarbeta med mig på vägen, hon kunde mycket bättre själv minsann. Uppstressad med startskall i början, så otålig att fortsätta söket att transporter var något man kunde hoppa över, alldeles för smart att gå ut på djupet i motvind där hon visste inte fanns någon, sökte gärna av hela rutan i ett svep och insåg inte det minsta varför hon skulle komma när jag ropade. Hon hade sin egen systematik som styrdes enbart av vinden och inte någon viftande och skrikande figur på stigen. När hon dessutom förstod att figgarna inte tänkte belöna henne på tävling kunde man lika gärna lämna dem. I Västervik var Eka tyst. Eka gick dit jag pekade. Eka kom när jag ropade. Eka kastade sig ut i varje skick med en sann arbetsglädje och hushöll samtidigt med krafterna på årets hittills varmaste dag så att tempot blev jämt över hela söket. Markerade bra och släppte inte en figge!! Inte min sida under transporterna heller och ja, vi var verkligen såååå värda denna första dubbeltia någonsin!! Domarna var väldigt imponerade och behövde inte ens diskutera betygen. Men de visste inte hur många års hård träning, förtvivlan och kämpande som låg bakom och vilken revansch det blev för alla tävlingarna där jag har blivit sågad jäms med fotknölarna av otrevliga sökdomare för allt Eka hittade på i sökrutan förutom att hitta sina figgar. Och denna framgång hade så klart aldrig varit möjligt utan våra underbara och engagerade sökkompisar, stort tack ❤

img_2003

När man fajtas om certen skall man ju egentligen ha koll på sina medtävlande men jag bara svävade på mina små moln efter söket utan att bry mig ett dugg om de andra och det var först när vi skulle påbörja uppletandet som jag förstod att en av våra två konkurrenter var borta efter söket. En tuff uppletanderuta väntade med knappt någon vind alls och jag vaknade till lite när den ende som var kvar rapporterade att hon hade fått 0!!! föremål. Men vad fan, det skall vi väl kunna göra bättre Eka eller hur??!! Jajamen sade Eka och gav järnet men hon började bli riktigt trött nu. Vi fick i varje fall in 3 föremål och maxbetyg 8 för det. Vi är så vana vid stolpe ut men när man har flyt, har man det ofta hela vägen. När jag lämnade Eka på platsen hörde jag mycket väl bekanta ljud i min rygg och bad många bön att hon skulle klara av att ligga kvar trots detta. Det gjorde hon! Och när jag kom tillbaka talade domarna om att de inte kunde lokalisera hunden som gnällde, så betyg 10, tack för den!! Glädjen över detta förbyttes dock genast i fasa för när vid gick av planen trampade Eka på något, skrek högt, höll upp tassen och haltade av planen. Jag hittade inget men Eka skulle bara slicka frenetiskt på tassen när hon inte höll upp den och jag kände bara nej, det här händer ju bara inte!!! Vi har fått vårt livs chans som troligtvis aldrig kommer igen och får bara ge upp den???!!! 3 budföringar och 1 lydnadsprogram tills vi skulle fortsätta med lydnaden. Jag satsade på att Eka hade blivit stucken av ett bi eller nåt och hon fick finna sig i att ha tassen nerdoppad i kallt vatten en bra stund och sedan rörde vi på oss så mycket det gick för att få bort haltandet. Jag kände mig som världens sämsta hundförare när vi äntrade planen till slut och lovade Eka allt gott jag kunde komma på om slutade tänka på sin tass. Det gjorde hon ❤ Men hon var mycket trött nu och för första gången i hennes tävlingskarriär fick jag lyfta och uppmuntra henne istället för att dämpa och det kändes hur bra som helst att äntligen kunna få göra det. Hon höll ihop hela programmet och fixade t.o.m. hopp och återhopp utan islag för första gången på väldigt länge. Hjärtat slog dock lite snabbare när hon påbörjade sista momentet genom att halka av första steget på stegen. Det gjorde även hunden innan men i motsats till denne som därefter tvärvägrade gå stegen laddade Eka om, klättrade färdigt och först då var certet säkrat!!

img_2164
Vi skulle egentligen ha tävlat spår i Västervik dagen efter men det var aldrig någon tvekan att direkt lämna återbud. Till att börja med var jag osäker på tassens status och när jag såg hur trött hon var, var det ett lätt beslut att inte utsätta henne för ytterligare en lång tävlingsdag i värmen. Vi kunde inte ha gjort något bättre dagen efter, i värsta fall hade vi riskerat problem med platsen igen, hon började ju bli orolig både på platsen och när jag lämnade henne till inkallningen. Min lilla 9 åriga arbetsmyra hade varit så duktig och förtjänade verkligen att vila nu. Som tur var ordnade det till sig med tassen sedan, inte svullen, inte halt och inte irriterad heller, pust. Att hon även är en väldigt duktig spårhund har hon annars bevisat många gånger tidigare och inte minst på spårtävlingen i Oskarshamn för 14 dagar sedan. Hon missade bara en pinne fast denne skulle visa sig vara så dyrbar att den betydde skillnaden mellan cert och certpoäng. Den mest värdefulla händelsen på denna tävling var att återigen få se en platsliggande Eka utan tendens att vilja komma efter mig, hon gnällde inte ens och detta i ösregn! En annan highlight blev uppletandet där vi för första gången i vår tävlingskarriär fick en dubbeltia. Att göra Ekas arbetskapacitet rättvisa genom att få den finaste titeln av alla har varit mitt största mål och dröm. Som har varit väldigt långt borta emellanåt men eftersom det är nåt fel på mig som jämnt vägrar ge upp kunde belöningen inte bli större. Känslan att behöva kämpa så mycket och länge och få lyckas till slut går inte att beskriva och jag är bara så oändligt stolt över min duktiga 9 åriga brukschampion och resan vi har gjort tillsammans ❤
 img_2018