Jag bryr mig inte längre…

talade jag om för en medtävlande på elitspåret i Oskarshamn på frågan om varför jag inte är nervös. Vad jag menade är förstås att jag inte bryr mig längre ifall det går dåligt. Jag blir varken missnöjd eller besviken eller känner någon press eller prestationsångest längre. Och är därför inte heller nervös längre för vad som skulle kunna hända. Jag blir däremot jublande glad över varje liten sak som vi lyckas med och ser det som en bonus. Det kan tyckas vara en självklarhet men det tog mig många år att nå dit och det är först nu, när jag är i balans och äntligen kan ge mina hundar rättvisa förutsättningar som det är riktigt roligt att tävla. Eka började bli så trött på att heja på Roxy att jag bestämde att ge henne någon tävling innan Riesen SM och anmälde till 3 elitspårtävlingar. Ehm…man kommer inte med på 3 elitspårtävlingar när man anmäler 3 men det gjorde vi!!! Bara tacka och ta emot en fin spårträning tänkte jag men när Eka först slog till med ett framspår (kors i taket efter alla dessa bakspår!!!) och 18 min senare dansade omkring med slutet medan jag räknade 6 små kände jag att det kanske är dagen då vi skall göra ett försök att köra igenom lydnaden för första gången iår. Hennes mycket energikrävande spårsätt märktes i uppletandet sedan i en mycket tungsprungen ruta. Hon hade det 4:e föremålet i nosen men orkade inte jobba klart utan släppte det 3 gånger för att försöka hitta något lättare. Mycket ovanligt för Eka… Förstod då att hon var mycket trött vilket var precis så jag ville ha henne inför lydnaden. För en trött Eka orkar inte ljuda, en trött Eka orkar inte heller skutta eller krypa omkring när hon skall stanna kvar, en trött Eka har perfekt tempo i saktagåendet, en trött Eka är hela tiden på gränsen att stänga av men håller ihop ändå. Där har vi skillnaden mot en trött Roxy. En trött Roxy lägger ner. Vi nollade krypet och fixade certpoäng ändå, det är hur stort som helst för oss som kämpar järnet med att ens få tillräckligt med lydnadspoäng med betyg i alla moment. 526 p skrapade vi ihop och därmed våra andra certpoäng i elitspåret. Då skall man veta att det var i november 2011 som Eka gjorde sin första elitspårtävling, här går det inte undan precis… men Eka kommer att bli brukschampion… förr eller senare!!!

IMG_1083

Och för att jag är så dålig på att uppdatera har vi hunnit avverka både Skånedraget och Hapimagdraget i Vaggeryd i mellantiden och kan konstatera…det är roligt att vinna!! Och ännu roligare att få ett kvitto på att ha utvecklats. Att mina framsteg i träningen har lett till att ge Roxy bättre förutsättningar att lyckas tillsammans. Höstens tid på Skånedraget förbättrade vi med 25 s första dagen och 4 andra men då fick jag å andra sidan för första gången uppleva det något tveksamma nöjet att inte ha något fäste under fötterna. Det hade regnat sedan kvällen innan och banan var lös och ordentligt uppkörd av alla hjulfordon innan. Att okontrollerat halka omkring och samtidigt blir dragen av en galen Riesenschnauzer är ingen vidare skön känsla kan jag intyga. 11:11 och 11:22 våra tider på den 2,8 km långa (platta) banan. Men det finns utrymme för ytterligare förbättring för målet måste vara att få Roxy att orka galoppera från start till mål, läs matte måste bli ännu snabbare…

Alltid lika roligt ??? att starta med Roxy…

IMG_0933

Lyckliga att ha kommit i mål med alla benen i behåll dag 2

IMG_0968

Roxy klär i guld ❤

IMG_0974

Hapimagdragets löpbana var enbart på 2 km och nu hade jag stora förhoppningar på en start-mål-galopp. Ända tills jag insåg att vi skulle springa på årets varmaste dag hittills. Roxy är mycket värmepåverkad och i den här första värmen tar hon slut på nolltid. Och så skedde också, fast innan dess var hon så snäll och drog mig uppför backen. Slutspurten fick jag vackert ta själv. Nästa dag var lite svalare och nu slog hon av först ca 300 m från målet när vi kom ikapp ett annat ekipage. När hon är pigg drar hon utan att tveka förbi andra men när hon är trött tycker hon det är lite trevligt att springa ihop. Därför är jag väldigt nöjd över att jag lyckades få fart på henne igen och förbi och till något som liknade en målspurt för första gången. 8:14 och 8:03 våra tider och mycket glada var vi över både vinst och prestation 🙂

IMG_1064

Hemma igen kände jag av sviterna att ha sprungit ihop med Roxy alldeles för mycket den senaste tiden. Ont i ryggen, ont i hälsenan igen (nej, jag får inte till tekniken ihop med henne riktigt ännu…) lite småförkyld och var väl så där taggad att springa 4 km på Skälbyloppet alldeles själv. Just detta skulle dock visa sig vara ett vinnande koncept. Utan några som helst förväntningar och ingen som helst press på mig själv sprang jag så snabb som aldrig förr på denna distans, 20:22 min. Utan att märka det dessutom, varje gång jag råkade titta på min pulsklocka fick jag en liten chock…

Verkar ha varit väldigt beslutsam från start i alla fall 🙂

IMG_1072

Mellan våra dragtävlingar har vi roat oss med försök nr 1 att klara en IPO2. Och den här gången har jag klantat mig ovanligt lite. Råkade bara trampa Roxy på svansen vid första markeringen i spåret och hoppas det inte var orsaken att hon lät bli markera den andra. Och så hoppade jag visserligen en träningsdag på påsklägret för att inte trötta ut henne inför tävlingen men kunde inte låta bli att träna för mycket dagen innan i alla fall. Sedan hade vi lite otur att hunden före bröts i skyddet innan jag ens hade hunnit ta Roxy ur bilen men jag hade inte behövt stressa in på plan för den sakens skull. En bättre uppladdning hade säkert hjälpt att komma igång bättre men hon hade nog lika lite orkat hålla i bevakningen. För när Roxy är trött då lägger hon ner. Och Roxy blir trött fort och jag som är van vid min lilla duracell-Eka blir lika förvånad varje gång. Men vi har lyckats att höja tröskeln och jag trodde egentligen att vi hade kommit över den när vi klarade IPO1:an men så fort skulle det tydligen inte gå. Hon är i bra fysisk form, har utvecklats mycket, blivit mera trygg i sig själv, mera belastbar och modig, är inte påverkad av skotten längre men har fortfarande inte den mentala uthålligheten att orka med en hel tävlingsdag. Men även om det går sakta så går det framåt hela tiden och jag är övertygad att jag förr eller senare får uppleva dagen då hon får visa upp sitt skyddsprogram som hon egentligen både kan och älskar! Tills dess gläder vi oss över varje liten framsteg på vägen dit, som att vi lyckades prestera den bästa lydnaden någonsin!

Innan och efter tävlingen fick vi mycket givande skydds lydnads och spårträning på påsklägret ihop med våra duktiga figgar Jörgen och Esa samt Emma från Finland.

IMG_1042

IMG_3727

IMG_1043

IMG_3665

IMG_3670

IMG_3691

IMG_1027

IMG_3711

Annonser